”Dagens styrsystem för skolan är splittrat”

Som skolchefer möter vi varje dag rektorer och lärare, liksom barn, elever och deras vårdnadshavare. Vi har en god översiktsbild över hur det svenska skolsystemet fungerar. Vi vet av erfarenhet vad som fungerar bra och vad som är mindre bra. 

Vår bild är att den svenska skolan generellt sett fungerar väl. Men vi ser samtidigt att den svenska skolan står inför en rad problem och utmaningar de kommande åren. Ekonomin kommer att bli ansträngd och rekryteringen av utbildad personal svår. Dessa utmaningar gäller alla verksamheter. 

LÄS MER: Lista: Så mycket tjänar Kommunsveriges skolchefer

Vi skolchefer kan göra en hel del för att förbättra skolan. Vi har till exempel ansvaret för arbetsvillkoren, lönerna och arbetsmiljön inom skolan. Där behövs det insatser framöver.

Men allt kan vi inte påverka lokalt. Skolkommissionens slutrapport, Björn Åstrands likvärdighetsutredning och Thomas Perssons utredning om statens ansvar för skolan visar alla att det finns en rad systemfel inom skolan. Skolsystemet är uppsplittrat, styrningen är oklar och det är stora problem med likvärdigheten. 

Dessa brister ligger på en systemnivå där kommuner eller fristående huvudmän har svårt att förändra. Där krävs förändringar på nationell nivå. Vi delar i väsentliga delar problembeskrivningarna som dessa utredningar lyfter fram och särskilt vill vi fokusera på styrningen av skolan.  

Den nuvarande blandningen av tillits- och målstyrning, resultatstyrning och marknadsstyrning som inleddes i början av 1990-talet skapar problem. Dagens styrsystem är splittrat och otydligt. Olika beslutsfattare och myndigheter med delvis olika mål verkar i relation till såväl kommunala som fristående huvudmän.  

Under 2000-talet har staten succesivt tagit tillbaka det mesta av det som staten lade ut till kommunerna under 1990-talet. Det har skett genom olika former av ökad styrning. 

Ett sätt att beskriva förändring är att tala om hård och mjuk styrning. I den hårda finns skolinspektion och skollag. I den mjuka finns till exempel allmänna råd, utvecklingsstödens innehåll och utformning, samt inte minst de riktade statsbidragen. 

Särskilt de riktade statsbidragen försvårar en långsiktig planering och det leder till en kortsiktighet och ryckighet i verksamheten. De ökar också det administrativa arbetet. 

I detta sammanhang bör också nämnas att vissa utvecklingsinsatser kan rikta sig direkt till rektorer och skolenheter. Vissa forskare benämner detta ”bypass”, det vill säga att insatserna går förbi nämnd/styrelse/ förvaltningsnivå. Detta kan störa en övergripande planering och långsiktighet för såväl kommuner som fristående huvudmän.  

I de utredningar vi pekat på ovan finns en rad förslag som kan förändra nuläget. Alla tre utredningar pekar på att det behövs ett ökat statligt ansvar för att få ett mer sammanhållet skolsystem där de olika delarna strävar åt samma håll. 

Men kanske viktigast är att Thomas Perssons utredning noterar att det behövs färre styraktörer på den nationella utbildningsarenan. När Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten agerar kan det tyvärr leda till otydlighet eftersom insatserna inte alltid är helt koordinerade. Något som föreningen framfört i andra sammanhang, till exempel kopplat till regeringens uppdrag till skolmyndigheterna om insatser för ökad kvalitet och likvärdighet. Där har vi bland annat ställt frågan ”Vilka effekter har den nuvarande organisationen med uppdelade myndigheter haft på kvalitet och likvärdighet?”.  

Föreningen vill se nationella initiativ för en mer sammanhållen och långsiktig styrning av skolan i Sverige. Initiativ som, på huvudmannivån, ger bättre förutsättningar för ökad likvärdigheten i skolsystemet.

Göran Isberg
Ordförande i styrelsen för föreningen Sveriges skolchefer