Dagens skola är ett fattigdomsbevis för Sverige

Den 17/11 anklagade läraren Filippa Mannerheim politiken för att ha svikit den svenska skolan genom att skapa ett skolsystem där miljontals gemensamma skattekronor plockas ut år efter år. Vinsterna tas ut samtidigt som det finns elever i andra skolor, i andra delar av landet som inte ens får det stöd de har rätt till.

Mannerheims artikel ledde till läraruppropet ”Vi anklagar!” som till dags dato samlat drygt 15 000 underskrifter. Jag är en av de som har skrivit under. Jag vill med denna artikel förklara varför.

Jag blev lärare för att jag tror på något. Jag tror på kunskap och bildning. Jag tror på utbildningens emancipatoriska kraft – utbildning frigör människor. Jag blev lärare för att jag vill att alla barn och ungdomar i Sverige ska få denna chans och jag ville lämna mitt bidrag till en sådan strävan.

Detta kan låta högtravande, men det är sant.

Jag skrev under uppropet för att både jag personligen, och Lärarnas Riksförbund, tycker att man inte ska kunna dela ut vinst på resurser som avsatts våra barns utbildning. Sveriges medborgare avsätter gemensamt stora skatteresurser för att kunna ge alla våra barn och ungdomar en utbildning av högsta kvalitet – inte för att samma pengar ska hamna på undangömda konton i skatteparadis eller för att bygga skolor i andra länder.

Lärarnas Riksförbund har drivit denna fråga länge. Redan år 2012 visade vi hur skolan dräneras på resurser. Vi var också en av få remissinstanser som tillstyrkte förslagen om vinstbegränsningar i välfärdssektorn.

Men jag skrev också under uppropet för att frågan handlar om något så mycket mer än bara  vinster. Det handlar ytterst om vilken syn vi har på skola, utbildning, elever och lärare. I svensk skola i dag är elever och föräldrar kunder vars preferenser ska tillfredsställas på en marknad. Lärare och rektorer har att leverera en vara som ska hålla en viss standard. Är man missnöjd som elev eller förälder kan man utkräva ansvar av skolan.

Forskningen beskriver väl vad detta systemskifte har gjort med svensk skola. Det har skapat en stark fixering vid juridik där den enskildes rätt alltid övertrumfar det kollektivt bästa, där lärarkårens professionella roll förskjutits mot marknads- och brukarorientering och där lärarkårens autonomi och professionella självbestämmande följdriktigt också har kringskurits. Detta har över tid försämrat lärarnas arbetsmiljö och lämnat kåren med en känsla av otillräcklighet i förhållande till elevernas behov.

Denna marknadsstyrda logik har lett oss bort från den syn på skola och utbildning som en gång fick mig att vilja bli lärare. Jag ser det som ett fattigdomsbevis för en nation som Sverige, att vi helt anammat denna inskränkta syn på skola och utbildning.

Skolan ska ge kunskaper och bidra till allas självförverkligande så att människor hittar sin plats i tillvaron. Rätt person på rätt plats. Då vi inte på förhand kan veta vem som blir vad måste alla barn och ungdomar få den bästa av utbildningar, en utbildning som ger alla en chans att lyckas.

I ett skolsystem som byggs efter dessa principer leder överskott i en verksamhet till att en annan verksamhet med större behov kan få stöd.

I ett skolsystem som byggs efter dessa principer är det lärares och rektorers professionella bedömningar som avgör vilka resurser som behövs var, inte kommunförvaltningen, skatteregler eller aktiebolagslagen.

I ett skolsystem som byggs efter dessa principer är skola och utbildning något som värderas högt i kraft av sig självt.

Det var i ett sådant skolsystem jag ville bli lärare. Och det är i ett sådant skolsystem jag vill att framtidens lärare ska verka.

Åsa Fahlén, förbundsordförande, Lärarnas Riksförbund