C: Uppsala behöver inte en kommunal arbetsförmedling

Det är en direkt dålig lösning om staten ger kommuner ett utökat arbetsmarknadspolitiskt uppdrag på det sätt som Mohamad Hassan (L) beskriver i Dagens Samhälles reportage 22 mars. Det riskerar att tränga bort de privata och ideella aktörer som redan finns etablerade och står rustade att hantera fler uppgifter.   

Centerpartiet har tydligt motsatt sig det förslag som minoritetsstyret (S, L, MP) fört fram att Uppsala kommun skulle överta Arbetsförmedlingens (AF:s) roll på den lokala arbetsmarknaden. 

LÄS OCKSÅ: ”Vad händer med dem som inte är matchningsbara?”
LÄS OCKSÅ SLUTREPLIKEN: L: Er rädsla att kommunal arbetsförmedling skulle snedvrida konkurrensen är obefogad, C 

Kärnan i vår kritik är att kommuner har helt andra incitament än företag och stiftelsebaserade verksamheter. Risken blir att Uppsala kommun åderlåter AF:s resurser för utbildning och arbetsförmedling, utan att egentligen vare sig göra våra nästan 15 000 arbetslösa anställningsbara eller få dem i arbete.

Att en sådan lösning innebär problem, visade även Mats Rundström i juni 2020 i utredningen av kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken. En kommuns aktiva medverkan kan på flera sätt snedvrida konkurrensen av marknaden för utbildnings- och matchningstjänster: 

￭ En kommun kan inte gå i konkurs som ett privat företag kan. 

￭ En kommun bedriver myndighetsutövning gentemot de personer som berörs av arbetsmarknadsinsatser, vilket i sig skulle ge en stor konkurrensfördel gentemot andra aktörer. 

￭ En privat aktör måste kunna gå runt på de ersättningar de får från AF för att de får människor i arbete, medan en kommun både får ersättning och sparar pengar på att människor går från ekonomiskt bistånd till arbete. En kommuns break-even-nivå på AF-ersättningen är således mycket lägre än en privat aktörs. 

￭ En kommun har rådrummet att skapa tillfälliga extrajobb i den egna verksamheten och ge dessa till de arbetslösa man anvisats av AF, för att sedan inkassera AF-ersättning, lönesubvention och insparat försörjningsstöd. Denna process kan påbörjas igen när den tillfälliga anställningen löper ut. 

Utredningen konstaterade visserligen att det kan uppstå situationer i främst glesbygdskommuner, där fristående aktörer saknas eller är för få för att uppnå en tillfredsställande konkurrenssituation. Men det gäller i så fall i kommuner som Dals-Ed, Sorsele eller Hultsfred. Varför det ens ska behöva bli aktuellt i landets fjärde största kommun med utmärkta kommunikationer, god tillgång på kvalificerad arbetskraft och två universitet, är svårt att förstå.

Vår tolkning av minoritetsstyret i Uppsalas agerande, är att man genom sina ansökningar till regeringen slipper ta ansvar för problemen på den lokala arbetsmarknaden. I förhållande till jämförbara kommuner har vi en ganska stor andel medborgare som uppbär försörjningsstöd. 

S, L och MP har möjlighet att redan i dag, inom ramen för vad en kommun kan och får göra, ta itu med den utmaningen. Men det enda man verkar komma överens om är att inta en position där staten kan beskyllas för att inte ge de befogenheter eller anslag man vill ha.

Att AF:s verksamhet inte kan fortsätta som i dag, är alla partier utom Vänsterpartiet rörande eniga om. Centerpartiet var pådrivande i att en reform av AF finns med i Januariavtalet, liksom för att detta ska ske genom att privata och ideella aktörer ges ökat utrymme. Det kommer att ge bättre träffsäkerhet och leda till att fler människor går från bidrag till egen försörjning, såväl på nationell nivå som i Uppsala.

Jonas Peterson (C) gruppledare i Uppsala kommunfullmäktige

Mattias Johansson (C) ledamot Uppsala kommunfullmäktige och Arbetsmarknadsnämndens AU