”Bristerna i äldreomsorgen kvarstår”

Under pandemin skadades allmänhetens förtroende för äldreomsorgen på grund av de allvarliga brister som uppdagades. Tyvärr kvarstår bristerna och krafttag behövs för att säkerställa en god vård till de äldre.

Alltmer sjukvård bedrivs av kommunerna. De som får kommunal vård är främst äldre samt personer med funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa. Och just ”sjukvården” i kommunerna är en angelägen fråga, då många äldre människor som vårdas har komplexa ohälsotillstånd. Det krävs att vården är lyhörd för de äldres behov för att de, trots ohälsa, ska få ett fungerande liv.

LÄS MER: Teknisk chef rycker in på äldreboende – ”Långt ifrån min vardag”

Kommunerna har problem med att leva upp till rådande krav. Kvalificerad personal behövs för evidensbaserad vård och lärande i det dagliga arbetet, men andelen läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter är låg. Undersköterskor och vårdbiträden, de största yrkesgrupperna, lämnas utan tillräckligt stöd. Därtill saknas det chefer med kvalificerad kompetens i att leda sjukvårdsarbete. Det blir oklart om arbetet utförs rätt, vilket innebär risker för både kvaliteten och säkerheten.

Statliga medel som kommunerna fått för att stärka bemanningen har inte haft effekt. Man har till exempel inte lyckats rekrytera fler sjuksköterskor, nivåerna är desamma som före pandemin. Grundbemanningen har stärkts men främst av fler vårdbiträden utan formell utbildning, ibland utan tillräckliga språkkunskaper, och med osäkra anställningsförhållanden.

Vården i kommunerna organiseras ofta utifrån minutstyrda arbetslistor med punktinsatser. Risker uppstår eftersom arbetsformen inte stödjer ett professionellt förhållningssätt med en helhetssyn kring den äldre personens verkliga vårdbehov. Arbetslistorna bidrar till att vården blir snuttifierad och personalens yrkeskompetens och omdöme går förlorade. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och Socialstyrelsen har pekat på att exempelvis läkemedelshantering och vård vid livets slut brister i kommunerna.

Ett annat kritiskt område är journalföringen. Vårdpersonal kan inte alltid ta del av varandras dokumentation eftersom olika vårdgivare, och ibland olika yrkeskategorier, inte delar samma dokumentationssystem. Utöver detta saknas underlag för att göra trovärdiga analyser av kvaliteten. Skrämmande är också att äldres tillgång till sjukvård varierar på grund av att kommunernas behandlingsmöjligheter skiljer sig åt. Satsningar på välfärdsteknik görs okritiskt och utan vetenskaplig utvärdering. Den exkluderar också ofta personer som är ovana vid teknik.

Sammantaget behöver äldreomsorgens personal förutsättningar för att kunna arbeta utan att de äldres säkerhet eller arbetsmiljön äventyras. Följande kan bidra till det förändringsarbete som krävs:

• Ta fram en implementeringsstrategi. Kommunerna måste, med statligt stöd, säkerställa att de följer hälso- och sjukvårdslagen. Hälso- och sjukvård och äldreomsorg behöver integreras utan att verksamheterna konkurrerar med andra kommunala åtaganden. Möjligheter till god hälsa måste främjas oavsett var den äldre personen bor och det krävs en gemensam standard för behandlingsalternativ. Strategin bör inkludera frågan om gemensamt journalsystem för alla vårdgivare.

• Ta fram en strategi för stärkt kompetens. Säkerställ att det finns chefer med kompetens att leda hälso- och sjukvård och tillämpa den lagstiftning som reglerar äldreomsorgen i praktiken, dess gränssnitt, logik och prioriteringar. Utöver en ökad andel av de legitimerade professioner som redan i dag finns i vårdteamet behövs också kompetenser som traditionellt inte funnits inom äldreomsorgen, som farmaceuter och psykologer. Samarbetet med akademin måste också utvecklas.

My Eklund Saksberg
Doktorand i medicinsk vetenskap, Institutionen för hälsa, medicin och vård, Linköpings universitet

Therése Bielsten
Lektor i gerontologi, Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan Jönköping

Ann-Charlotte Nedlund
Docent i statsvetenskap vid Enheten för hälso- och sjukvårdsanalys, Institutionen för hälsa, medicin och vård samt Prioriteringscentrum, Linköpings universitet

Helle Wijk
Professor i omvårdnad, Göteborgs universitet