Brister i stadsplanering äventyrar livsmiljöer

Elisabet Elfströms lovvärda debattartikel i Dagens Samhälle den 28 maj om offentliga upphandlares prispress gentemot landets arkitektkontor väcker några frågor.

Elfström lyfter i sin text exempel som arkitektuppdrag för sjukhusprojektering och inredning av skolor där timpriserna hamnar på nivåer som gör att arkitektkontoren ”knappt har råd att betala löner”. Båda är exempel på oerhört viktiga uppdrag som så klart bör hanteras av dem som är bäst lämpade för uppgiften, inte dem som lägger sig på lägst timpris. Att fenomenet med ensidigt prisviktade upphandlingar florerar i sådana här sammanhang sänder tydliga signaler om ett samhälle som hamnat i sneda prioriteringar när det gäller hur vi ska säkerställa goda livsmiljöer för våra medborgare.

Kompetens kostar, men kostnaden för arkitekttjänster är i den sammantagna kalkylen för samhällsbygget mikroskopisk, i princip alldeles oavsett timpris. En ännu mer angelägen fråga blir därför hur det förhåller sig med timpriset för planeringsarkitekter. Alltså de konsulter som jobbar med att sätta de absolut viktigaste och mest grundläggande förutsättningarna för hur vi bör, och inte minst får, utforma våra livsmiljöer.

Svaret är dessvärre att även här är utvärderingskriterierna allt för ofta fortfarande tungt viktade mot timpris. Och då talar vi alltså om ett arbete som många gånger sätter betydligt större och väsentligt mycket mer långsiktig prägel på vårt samhälle än merparten av det som utförs av exempelvis de jurister och management- och pr-konsulter som anlitas till väsentligt högre timpriser av samma kommuner.

Nästa fråga blir följaktligen vilken effekt den nya lagen om offentlig upphandling (LOU 2016:1145) har haft sedan den tillkom 2016. Har det blivit ett större fokus på kvalitetskriterier? Hur har utfallet i så fall blivit när det gäller timpris och i förlängningen kvaliteten på det utförda arbetet? Och inte minst, om användandet av kvalitetskriterierna i den nya lagen inte implementerats i önskad omfattning, eller för den delen om utfallet inte blivit det önskade, vad gör vi åt saken?

Elisabet Elfströms relevanta fråga om huruvida samhället har råd att i ett längre perspektiv chansa på att ”det kanske funkar ändå”, låter sig besvaras med verkligheten som facit. Och svaret är dessvärre nej. Det planarbete som i dag levereras har många gånger tydliga brister som äventyrar både existerande värden och starkt begränsar möjligheterna att utveckla framtida värden.

Att lyfta kvaliteten på stadsplaneringen generellt är en tung utmaning som kräver att vi utvecklar nya tanke- och arbetssätt och såväl breddar som fördjupar den kompetens som involveras i arbetet. Är det entydiga svaret att hissa timpriserna för planeringsarkitekter? Självklart inte. Men det är en nog så viktig del.

För visst borde det vara en ren självklarhet att de som sätter upp de mest definierande ramarna för utformningen av våra livsmiljöer är de mest kompetenta, de mest erfarna och inte minst de mest kreativa och öppna för nya och bättre lösningar. Både när det gäller metoder och slutresultat. Och de egenskaperna ryms dessvärre inte inom ramen för dagens nedprutade timpriser.

Att Sveriges Arkitekter erbjuder sig att bistå kommunerna med expertis och rådgivning i upphandlingsarbetet är givetvis utmärkt. Men ytterst kokar detta ned till en fråga om syfte, ansvar och styrning. Om vi inte har sett meningsfulla skillnader i utfallet efter fyra år med ny lagstiftning måste det till ytterligare konkreta och kraftfulla åtgärder. Och för att de åtgärderna ska bli verkningsfulla måste de drivas aktivt från högsta politiska ort i kommunerna.

Johan Bejne, Arkitekt på Utopia Arkitekter

Jesper Lövkvist, Kulturbärare på Utopia Arkitekter