Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Bristande välfärd gör att kvinnor bränner ut sig

I dag på internationella kvinnodagen vill vi lyfta fram alla kvinnor som gör insatser som anhöriga. När skolan inte ger barnet en fullgod utbildning. När myndighetskontakter är krångliga. När äldreomsorgen har för lite resurser. Då bränner kvinnor ut sig i kampen för att få tillvaron att fungera, skriver Anna Quarnström och Kukkamariia Valtola Sjöberg.

Publicerad: 8 mars 2020, 04:20

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”Det är främst kampen för barnets och/eller föräldrars rättigheter gentemot samhället som tar tid och kraft”, skriver Anna Quarnström och Kukkamariia Valtola Sjöberg..

Foto: Syda Productions/Colourbox


Ämnen i artikeln:

VälfärdAnhörigvård

Har du tänkt på hur många kvinnor som lägger ner arbete på att kontakta myndigheter, kommunen, vården, skolan och äldreomsorgen för att hjälpa sina barn och/eller föräldrar med funktionsnedsättning?

Visste du att kvinnor tar ut 70 procent av den närståendepenning som Försäkringskassan betalar ut för att vårda närstående, oftast sjuka föräldrar?

När Stockholms stad inte tar sitt ansvar för en fungerande skola för alla elever och när omsorgen om våra äldre och personer med funktionsnedsättning fallerar då kliver kvinnor in och gör mycket av det jobb som staden borde göra.

Det är viktiga insatser som i dag måste utföras ideellt, men det finns ett högt pris som kvinnorna får betala.

I Stockholms stads “Funktionshinderombudsmannens årsrapport 2017” beskrivs detta närmare: “Anhöriga till personer med funktionsnedsättning drabbas oftare av ohälsa, sämre ekonomi, social isolering och försämrad livskvalitet än andra anhöriga. Föräldrar till barn som har en funktionsnedsättning förvärvsarbetar i lägre utsträckning, saknar ofta kontantmarginal och hamnar oftare i akuta ekonomiska svårigheter. Anhörigas situation är viktig också ur ett jämställdhetsperspektiv eftersom kvinnors livssituation påverkas i ännu högre grad än mäns.”

Nu kanske du tror att det är barnets eller föräldrars funktionsnedsättning i sig som gör att kvinnor som gör ideella insatser mår dåligt och får sämre ekonomi?

Nej, det är främst kampen för barnets och/eller föräldrars rättigheter gentemot samhället som tar tid och kraft. När skolan inte ger barnet en fullgod utbildning. När myndighetskontakter är krångliga. När äldreomsorgen har för lite resurser. Då bränner vi ut våra mammor till barn med funktionsnedsättning och döttrar till föräldrar som behöver hjälp.

Är det rimligt att Stockholms stad förväntar sig att kvinnor ställer upp som det gör? Hur skulle det gå om alla kvinnor som plikttroget ställer upp för sina anhöriga i stället krävde av staden att den löste skolan och omvårdnaden av de sjuka, de äldre och de med funktionsnedsättningar? Är det inte dags att vår huvudstad synar hur förlegade strukturer utnyttjas för att få det att gå ihop resursmässigt?

Går det verkligen ihop att å ena sidan spara på skola och välfärd och å andra sidan prata om vikten av jämlikhet och jämställdhet?

Det är svårt att känna att Stockholms stad, med dess politiska besparingar inom en rad välfärdsområden är jämställd, för det verkar som dessa politiska prioriteringar i själva verket leder till att kvinnor bränns ut.

Samtidigt som vi ska uppmärksamma alla de viktiga insatser som kvinnor gör som anhöriga måste vi också se till att samhället tar sitt ansvar. Därför vill vi bland annat att Stockholms stad:

■ Ger skolan och äldreomsorgen de resurser som behövs för att barn och äldre med funktionsnedsättning ska få de insatser som behövs.
■ Förstärker samordningen av stöd och insatser till barn med funktionsnedsättning och till personer under 65 år med funktionsnedsättning
■ Upprättar rutiner för fungerande uppföljningsarbete och systematisk kvalitetsgranskning av de stödinsatser som sätts in i skolorna idag.

Vi är stolta över att kvinnor får omsorgen om barn, äldre och personer med funktionsnedsättning att gå ihop. Men att så fortfarande är fallet, och förväntat av oss, är förlegat och ett tecken på att vi inte nått i mål med en jämställd politik.

Anna Quarnström, ordförande, Funktionsrätt Stockholms stad

Kukkamariia Valtola Sjöberg, intressepolitisk ombudsman, Funktionsrätt Stockholms stad

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

VälfärdAnhörigvård

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News