”Bristande socialtjänst bidrar till våldsvågen”

I ljuset av den senaste tidens våldsvåg i Stockholms län framträder en allt tydligare bild där unga tonåringar, i vissa fall barn, utgör våldsverkarna i den tunga gängkriminaliteten. Röster höjs om vikten av förebyggande socialt arbete, men i själva verket är det bristen på effekt av det sociala arbetet som har lett ungdomar in i kriminaliteten. Lokala arbetsmetoder och egenutvecklade insatser, snarare än best practice-metoder med stöd i vetenskapliga studier och evidensbaserad praktik, har präglat socialtjänstens arbete. Resultatet är barn i våldsmiljöer och att hundratals miljoner kronor har slösats bort.

Varje social insats präglas av en metod eller ett arbetssätt. Sundell och Karlberg understryker i Vällovliga teorier räcker inte (2009) något självklart, men som verkar ha missats i den politiserade socialtjänsten – nämligen att alla metoder inte fungerar lika bra. All forskning ger inte tillräckligt säker kunskap, så kallad evidens, om en metods effekter.

LÄS MER: Socialstyrelsen: Fem metoder som håller unga borta från brott 

Således måste de sociala insatserna inte bara utgå från lokala arbetssätt och individuella preferenser utan framför allt ta avstamp i metoder med hög vetenskaplig evidens. Socialstyrelsens definition av evidensbaserad praktik bör utgöra modellen för hur evidens, baserad på bästa tillgängliga kunskap, präglar valet av insats. Jämfört med sjukvården är de sociala insatserna ett outforskat fält. Än värre är det att studierna inom sociala utvärderingar domineras av ett kvalitativt tillvägagångsätt med intervjuer, snarare än ett kvantitativt, där effekt- och interventionsstudier står i fokus.

En sund inställning hos socialtjänstens tjänstemän och kommunala politiker måste därför vara att alltid tydliggöra vilka insatser och metoder som baseras på evidens och vilka som är lokala hittepå. Likaså måste utvärderingar löpande utföras inte minst för att förstå om den egenutvecklade metoden är värd att arbeta vidare med. Tyvärr verkar viljan att göra någonting vara starkare än viljan att göra rätt, vilket arbetet i Stockholms stad är ett bevis på.

I fallet Stockholm valde den rödgröna majoriteten i kommunfullmäktige att anslå 40 miljoner kronor till fältassistenter under 2023. Detta trots att det saknas såväl kvalitativa studier som interventionsstudier som belyser vilket resultat insatsen faktiskt ger. 

Likaså satsade staden under 2018 till 2022 miljontals kronor på allvarssamtal för unga förstagångsförbrytare. Detta trots att Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) inte har funnit några studier av hög vetenskaplig kvalitet som stödjer metoden. Med andra ord är risken påtaglig att socialtjänsten har lagt tid och skattepengar på en insats som i stort har varit värdelös.

Trots dess ekonomiska storlek och möjlighet att normativt sätta avtalsvillkor för hela landet så saknar staden exempelvis tydliga krav på vilka behandlingsmetoder som accepteras i familjehem eller HVB-hem. Vilket öppnar för aktörer med omsorgsinsatser utan förankring i tidigare best practice-erfarenheter.

Det evidensbaserade arbetet måste prägla alla sociala insatser. Ledande politiker och tjänstemän bör med inspiration från sjukvårdens evidensbaserade utveckling under 1900-talet tydliggöra kraven på utvärdering och uppföljning. Sociala forskare måste involveras i kommunens egna småskaliga experiment. Då kan verifierade framgångsrika metoder spridas vidare, medan verkningslösa åtgärder, utan effekt i paritet med kostnad, avfärdas.

Debatten om det förebyggande arbetet som gäller barn och unga måste ha fokus på vad som görs och vilken effekt det har. Annars riskerar vi en upptrappad brottslighet, social misär och en miljardnota.

Gabriel Kroon (SD)
Gruppledare för Sverigedemokraterna och ledamot socialnämnden Stockholm stad