Begränsad tolkrätt gör ingen integrationsnytta

Replik. Den statliga utredningen “Att förstå och bli förstådd– ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk” (SOU2018:83) har belyst stora kostnader och problem kopplade till samhällets tolkanvändning. “Alltför stora” menar Muf som nu föreslår att rätten till tolk endast ska gälla i två år, varefter man ska betala själv. Syftet är att 1) spara pengar, 2) skicka en signal. Även Malcom Kyeyune menar att vi nu, precis som danskarna innan oss, behöver ta diskussionen om hur länge samhället ska ge kostnadsfri tolkhjälp. Båda menar att invandrare själva ska stå för en större andel av tolkkostnaderna framöver.

Förslaget är i linje med många förslag om hårdare tag på integrationens område som vuxit fram på sistone. Det är förstås centralt för samhället att ekonomin går ihop, men det är lika viktigt att inte göra ogenomtänkta inskränkningar av demokratiska rättigheter som dessutom skulle leda till ökade kostnader på andra håll. Förslaget om begränsad rätt till tolk är tyvärr av just det slaget. Skälen till detta är tre:

￭ Tolken är inte där enbart för att hjälpa individen, utan tjänar i lika hög grad samhället. För att uppnå social hållbarhet behöver samhället fungera språkligt. Ska polisen förhöra utan tolk? Ska soc ge bidrag utan att förstå klientens situation? Ska läkaren göra bedömningar utan att kunna prata med patienten? Resultatet skulle bli rättsosäkerhet, felaktiga utbetalningar, smittspridning och ökade kostnader för sjukdomar som inte behandlas i tid. Helt enkelt: samhället tjänar på att dess instanser kan kommunicera med invånarna.
￭ Rätten till tolk är en demokratifråga, då det handlar om att även den som inte talar majoritetsspråket ska kunna delta i samhället. Att de allra flesta individer klarar sig bra på svenska efter några år i landet är en rimlig och eftersträvansvärd förväntning, men den kommer inte att kunna uppfyllas av alla. Vill vi ha en grupp invånare som är helt utanför alla samhällsinstitutioner? Det låter som en grogrund för stora problem kopplade till utanförskap.
￭ Om vi vill undvika framväxten av parallellsamhällen är det en dålig idé att låta en del av befolkningen vara beroende av släktingar och landsmän för att klara sig i samhället, istället för att erbjudas en oberoende tolk.

Det är förstås frestande att få bort tolkkostnaderna genom att ta bort rätten till tolk, men tyvärr försvinner ju inte behovet av tolk lika lätt. Alla har helt enkelt inte förmågan att lära sig ett nytt språk på två år. Men visst finns det utrymme för förbättring!

Oftast riktas kritik mot tolkars kompetens eller invandrares rätt till tolk, mindre ofta hörs krav på bättre tolkanvändning. På det området sker mycket slöseri: Otaliga möten är bortkastade, förhör havererar och patientbesök får bokas om pga ineffektiv tolkanvändning. Dåligt utnyttjande av den dyrbara resurs som en tolk faktiskt är kostar väldigt mycket, och inte bara i pengar. Rätten till tolk i sig innebär inte integration och demokrati; väl utfört arbete med tolk är däremot ett integrationsredskap med stor potential. Sverige är inte språkligt homogent. Vi behöver kunna mötas över språkgränserna på ett effektivt sätt.

För att få ner kostnaderna ska vi alltså inte kraftigt begränsa rätten till tolk. Då skapar vi nya problem för både samhälle och individ. Behåll en långtgående rätt till tolk, men uppmuntra till språkinlärning och höj framförallt kompetensen beträffande effektiv tolkanvändning. Det är första steget mot minskade kostnader.

Minna Forsell, psykolog som specialiserat sig på transkulturell psykologi och tolkanvändning.