Begränsad föräldrapenning – ingen mirakelkur!

Att nyanlända kvinnor använder föräldrapenning har framförts som ett hinder för deras sysselsättning. Fram till 2014 fick föräldrar som invandrat med barn under åtta år hela föräldrapenningen, men detta begränsades 2014 och 2017. Sedan 2017 får föräldrar som anländer med barn som är över två år, 100 i stället för 480 föräldrapenningdagar. I en SNS-rapport* som ges ut i dag undersöks hur nyanlända kvinnor använder föräldrapenning och om det kan kopplas till senare sysselsättning.

I studien ingår alla kvinnor som invandrade 1995–2014 med barn under åtta år. Vi undersöker föräldrapenninganvändning och sysselsättning de första åren i landet. Eftersom motsvarande grupp män sällan använder föräldrapenning studeras endast kvinnor.

Vi finner att ungefär hälften av alla kvinnor använde föräldrapenning de första åren i Sverige. Vidare finner vi att kvinnor som tagit kort föräldraledighet oftast har en inkomst, studerar eller är registrerade som arbetssökande. De som tagit lång föräldraledighet eller ingen föräldraledighet är oftare inaktiva det andra och tredje året i Sverige. Vi tolkar det som att viss användning av föräldrapenning indikerar kunskap om olika stöd och kontakt med myndigheter, som kan leda vidare mot etablering. Men för de som tagit lång ledighet ser vi inte samma mönster.

Skillnaderna i sysselsättning mellan de som tagit olika mycket föräldrapenning är dock relativt små. Vår bedömning är därför att lagändringen år 2017 inte väsentligt kommer att bidra till att öka nyanlända mammors sysselsättning. Det verkar spela mindre roll om kvinnan använt föräldrapenning i jämförelse med andra faktorer, särskilt födelseland. Födelseland indikerar här sådant som inte mäts i studien, till exempel utbildning och erfarenhet.

Studien sätter dock fingret på två dilemman i föräldraförsäkringen, som särskilt riskerar att drabba föräldrar med låga inkomster.

Det finns en målkonflikt mellan att uppmuntra alla föräldrar till arbete, och att säkerställa en ekonomisk trygghet för familjer med små barn. Ersättningen för dem utan tidigare inkomst (grundnivån) har på senare år höjts och ligger i dag nära ersättningen för en förälder med låg inkomst. Om ersättningsnivåerna är för lika försvinner drivkraften till arbete innan barn, vilken är viktig även för fortsatt arbete efter föräldraledigheten. De invandrade kvinnorna som tar lång föräldraledighet riskerar att stanna utanför arbetsmarknaden, vilket påverkar både jämställdhet och barnfattigdom.

En annan målkonflikt finns mellan att främja en jämställd fördelning av föräldrapenning, och föräldrars valfrihet gällande vem som ska vara hemma med barnet. De reserverade månaderna för pappan och mamman kan här ses som en kompromiss. Men för föräldrar som får ersättning på grundnivå finns inga reserverade månader, dagarna kan fördelas fritt. Det är olyckligt att målet om jämställd föräldraledighet inte gäller de med sämre ekonomisk situation. Jämställdhet är naturligtvis lika viktigt i alla familjer. För nyanlända föräldrar skulle en reserverad del i försäkringen vara en liten, men relevant, fingervisning om att både mammors och pappors etablering på arbetsmarknaden är lika viktig.

Lagändringen år 2017 har lett till att en icke avsedd flexibilitet i försäkringen försvunnit, men det är uppenbart att det behövs flera andra åtgärder för att öka nyanlända kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Andra studier pekar på att snabba och aktiva åtgärder av till exempel utbildning och arbetsplatskontakt är viktiga här.

*”Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.”

Ann-Zofie Duvander, professor i demografi, Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet och professor i sociologi vid Mittuniversitetet

Eleonora Mussino, docent i demografi, Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet