Avvikelserapportering är inte vårdens universallösning

Att hänvisa till avvikelserapportering som vårdens universallösning är verklighetsfrånvänt och ett sätt för regionpolitiker att frånsäga sig ansvar. 

Den 9 mars sitter gynekolog och förlossningsläkare Kristin Wennmo Zuk i TV4:s program Efter Fem och berättar hur sparkraven på Södersjukhusets kvinnoklinik kommer drabba förlossningsvården, endometriospatienter och akutmottagningen för våldtagna. 

Men turligt nog har vård- och valfrihetsrådet Tobias Nässén (M) lösningen. Den stavas avvikelserapportering. Han påpekar att vårdgivare och verksamhetschef är ansvariga för patientsäkerheten och drar slutsatsen: "Finns utmaningar och problem ska man göra avvikelserapporter." 

För oss som jobbar inom vården är avvikelserapportering en viktig del av systematiskt kvalitetsarbete. Det bygger på att personalen rapporterar in när patienter drabbas, riskerar att drabbas och när arbetsmiljön brister. 

Men det finns stora problem med systemet, främst i form av en utbredd underrapportering. När en avvikelserapport väl skrivs får det ofta minimala konsekvenser, vilket i längden skadar personalens förtroende för systemet.

Utarbetad personal som springer allt snabbare i takt med att besparingarna ökar prioriterar patientnära arbete före egna toalettbesök och avvikelserapportering. På en underbemannad förlossningsklinik går förlossningar och blödningar före arbetsmiljöavvikelser. Systemet baseras på att personal till stor del rapporterar på fritid eller övertid, vilket bidrar till underrapportering.  

Endast de allvarligaste förseelserna rapporteras och det kan vara nedslående och demotiverande att återfå avvikelser där patienter tydligt farit illa men adekvata åtgärder uteblivit på grund av resursbrist. Patientrisker och toxisk arbetsmiljö, som riskerar att skada patienterna är avvikelser som inte skrivs då bränderna som måste släckas är alltför många.

Hur omfattande underrapporteringen är i verkligheten kan anas genom den kraftansträngning en större klinik i Stockholm genomförde förra året. Under ett vanligt arbetsdygn, före pandemin, rapporterade vårdpersonal så många patient- och arbetsmiljörisker och händelser som de kunde. Sammantaget resulterade en dygns rapportering en avsevärd del av den totala årsproduktionen! När summan extrapoleras på ett år ses att tiotusentals risk- och arbetsmiljöavvikelser aldrig rapporteras, endast på denna klinik. Underrapportering av denna magnitud skulle aldrig tillåtas i exempelvis flygindustrin.

Grundläggande för avvikelserapportering är en kultur där man vågar rapportera. En utbredd tystnadskultur där anställda avråds att prata med media om missförhållanden eller inte vågar rapportera desamma av rädsla för repressalier gynnar knappast systemet. 

En undersökning som Sveriges yngre läkares förening genomförde i år visar att var tredje underläkare upplever tystnadskultur på jobbet. Det kan yttra sig på olika sätt, men att skriva en avvikelserapport kan uppfattas som kritik av sin arbetsgivare och något man drar sig för.

Ett bristfälligt avvikelsesystem med stor underraportering på grund av tidsbrist, resursbrist och tystnadskultur kommer inte lösa vårdens problem. Vi önskar att man börjar i rätt ände och tillför resurser, prioriterar upp akutsjukhusen och vårdcentralerna för att skapa en miljö där avvikelsesystemet fungerar. Där personalen kan rapportera om brister i stället för att släcka bränder och där resurser finns att åtgärda bristerna.

Det är verklighetsfrånvänt att som regionpolitiker avfärda kritik mot en undermålig budget med att personalen ska skriva avvikelser. Många av de utmaningar och problem som i dag existerar i Stockholms sjukvård kan härledas till åratal av felprioriteringar och undermåliga budgetar som bland annat Tobias Nässén är ansvarig för.

Laura Björnström, ST-läkare och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop

Akil Awad, specialistläkare och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop

Elin Hallgren, ordförande Barnmorskeförbundets lokalförening Stockholm