”Avgörande att gröna politiken minskar klyftorna”

Miljöpartiet lyckades under mandatperioden 2014-2018 genomföra mycket grön politik, tack vare regeringssamverkan. Trots det finns en allmän bild av att Miljöpartiet tvingats kompromissa allt för mycket, och partiet har gått kräftgång i opinionen. För att vända den utvecklingen krävs en tydligare kommunikation kring vad som är Miljöpartiets visioner och politik, och vad som är nödvändiga kompromisser utifrån rådande parlamentariskt läge. Att ställa sig vid sidan av, för att inte behöva smutsa ner händerna med beslut som avviker från den egna ideologin, kan inte vara ett alternativ.

Innevarande mandatperiod ställer ännu högre krav på att lyckas med denna dubbla kommunikation. Helt enkelt eftersom uppgörelsen mellan Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Socialdemokraterna i delar innehåller politik som står ännu längre från Miljöpartiets kärnvärden. Likafullt var januariavtalet rätt att gå in i. Alternativet med en M-KD-regering baserad på stöd från SD hade medfört ännu fler avsteg från en ansvarsfull, långsiktigt hållbar utveckling. Och som politiskt parti finns inget annat att göra än att arbeta utifrån de förutsättningar som valresultatet har medfört.

Miljöpartiet har det absolut största förtroendet av alla partier i miljöfrågor. Men uppenbarligen räcker inte det för att också vinna fler väljare. Även här krävs konststycket att lyckas med dubbel kommunikation: Vi måste behålla vårt starka fokus på miljö- och klimat och samtidigt driva politik som minskar klyftorna i samhället. Vi måste visa hur ekologisk och social hållbarhet kan gå hand i hand.

De ökade klyftorna i samhället är inte bara ett problem i sig. De är själva grogrunden för den minskade tilltro till demokratin som vi ser både i Sverige och i många andra länder. Att motverka klyftorna är därför i slutänden en fråga om att kämpa för att bevara grundläggande demokratiska principer och alla människors lika värde.

En fråga jag drivit i riksdagen, som kan bidra till att minska klyftorna, är att införa en koldioxidskatt som återbetalas lika för alla, det vill säga den modell som nu införs i stor skala i Kanada. När samma belopp betalas till alla, oavsett ekonomisk situation i övrigt, leder det till minskade klyftor, i och med att de som har lägst inkomster får den procentuellt största återbäringen. Samtidigt överkompenseras de som har en mindre klimatbelastande konsumtion än genomsnittet, vilket i stor utsträckning är grupper med lägre inkomster. Det vill säga, vi får en positiv fördelningspolitisk effekt parat med ett kraftfullt miljöpolitiskt styrmedel.

Den kritik som riktas mot Miljöpartiets politik handlar om att miljöskatter är särskilt svåra för låginkomsttagare, alternativt att de subventioner som införs, till exempel elcykelavdrag eller solcellsstöd, enbart kommer personer som har en god ekonomi till godo. För att komma undan den kritiken är det helt avgörande att föra en miljöpolitik som också stärker den sociala hållbarheten.

Det brådskar att få ytterligare reformer på plats som minskar koldioxidutsläppen. Vi kan inte minska de miljöpolitiska ambitionerna. Men vi har inte heller råd att tappa tid genom de motreaktioner som uppstår mot en miljöpolitik som missar andra dimensioner.

Niclas Malmberg, språkrörskandidat (MP), distriktsordförande Uppsala