Attention: Dags säga adjö till ”alla som”-samhället

Sommarsverige innebär att fler är ute och njuter av sol, vind och vatten. I parker, på stränder och caféer samlas människor i olika åldrar, med olika bakgrund, ursprung och funktionssätt. Vi kan alla njuta av den mångfald som utvecklats när det gäller mat, musik och kultur. Sveriges stämpel som ankdamm känns avlägsen. Samhällsdebatten präglas dock inte av samma tolerans. Snåla vindar vill få oss att tro att dessa skillnader orsakar många av de problem vi brottas med såsom arbetslöshet, utanförskap och sociala spänningar. Talet om att ”Invandringen är en belastning för Sverige”, känns oroande unket och skulle lätt kunna föras över till alla som inte faller in i de givna mallarna. 

Uttalandet kommer från en svensk partiledare, som visserligen i efterhand tvingats erkänna att det finns invandrare som gör stora insatser för Sverige. Intrycket blir dock att detta är lyckliga undantag, inte det normala.

Sökandet efter enkla svar gör att fler hävdar att alla som tillhör en viss grupp stämplas som ett problem. I detta kategoritänkande klumpar man ihop alla som har utländsk bakgrund, alla äldre, alla som har en funktionsnedsättning, alla som är sjukskrivna. De beskrivs i svart-vita termer och förväntas kollektivt ha gemensamma egenskaper, behov och utmaningar.

Detta händer trots att det sedan länge enligt lag är förbjudet att diskriminera. Åtskillnad mellan olika individer ska bygga på meriter och talanger, inte på exkluderande regler. Trots detta är diskriminering av vissa grupper så vanligt att vi knappt reagerar på det.

Människor med funktionsnedsättning är vana är vana att bli hopfösta till en grupp som möter låga förväntningar. Att det kan ske beror på att myndigheter, organisationer och företag fortfarande tillåts ställa krav och bedöma människor i grupp, vilket gör att alla som tillhör en viss kategori missgynnas, utestängs eller negativt särbehandlas. 

Det resulterar bland annat i att människor inte tillåts söka utbildningar eller jobb i konkurrens med andra, där den egna förmågan och lämpligheten prövas. Inte heller kan man ta körkort eller utöva sina intressen på samma sätt som andra. Bristande tillgänglighet till lokaler, bostäder, skolor och verksamheter utestänger många människor i vårt land.

Den diskriminering vi från Attention vänder oss emot innebär att många yrkesvägar länge varit stängda för personer med adhd och autism. De har hittills inte kunnat antas till polis- eller brandmannautbildning. Inte heller har de tillåtits att göra sin värnplikt eller köra tåg. Om personer med adhd vill ta körkort krävs ett särskilt läkarintyg.

De ansvariga för denna diskriminering har olika skäl när de försvarar detta. Ibland hänvisar man till omsorg om individen eller säkerhetsskäl. Men genom Diskrimineringsombudsmannens (DO:s) klargörande att detta är förbjuden diskriminering börjar det nu röra på sig. Myndigheterna säger sig nu vara öppna för individuella bedömningar. Förhoppningsvis innebär det slutet på den spärr som krossat många ungas yrkesdrömmar.

LÄS OCKSÅ: Mats Reimer: Snart kan de som haft adhd få göra lumpen  

Sverige borde vara redo för ett paradigmskifte där vi ser olikhet som en tillgång och möter varandra med positiva förväntningar och intresse. Genom att se individen och dess vilja, talang och förmåga får vi ett bättre och mer vitalt samhälle. Det är dags att gå från ord till handling och avskaffa onödiga hinder för delaktighet. 

Anki Sandberg, Ordförande Riksförbundet Attention