På 1990-talet gjorde Österrikes högerpopulist Jörg Haider succé och bildade regering med konservativa kristdemokrater. Motståndarna vägrade bemöta hans populistiska attacker på landets etablissemang. I stället lade de, precis som SD:s motståndare, krutet på Frihetspartiets högerextremistiska inslag. Utan framgång, konstaterar docent Göran Adamson.

Samtalsklimatet i Sverige har blivit hätskt samtidigt som antalet invandringskritiska som arbetar i offentlig sektor i dag kan uppskattas till 200 000. Offentlig sektor kan inte ha synpunkter på anställdas politiska preferenser, men politiska spänningar och främlingsfientliga attityder får aldrig tillåtas gå ut över tredje man: skolbarn, sjuka, äldre och bidragsberoende människor.

10,6 procent – det var SD-nivån inför riksdagsvalet som resulterade i höstens politiska kalabalik och som utmynnade i den omtvistade Decemberöverenskommelsen. Redan ett år senare låter det som en mycket låg nivå.

Sverigedemokraternas invandringspolitik är väl till dels inte så mycket att förfasas över. Om Stefan Löfven vill försöka störa SD skulle han vara mer framgångsrik om han siktade in sig på andra strider. \ \

SD är ett parti som är här för att stanna. Men det är inte omöjligt att stoppa tillväxten och även få stödet för dem att minska betydligt. Det krävs bara en strategi som tar partiet och framför allt deras sympatisörer på lite större allvar.

SD:s stora lyft i opinionen är inte sensationellt. Det är tvärtom en helt normal politisk utgång enligt läroboken: När regeringen och de partier som utgör dess underlag missköter landet, går oppositionen framåt.

Det intressanta är inte att allt fler partier nu närmar sig Sverigedemokraternas politik, det är snarare väntat och välkommet. Det intressanta är istället hur de närmar sig oss, och varför.

Yougov chockar med Sverigedemokraterna som största parti, men partiets starka trend har synts i Dagens Samhälles Poll of polls länge och ett händelserikt juli spelar säkert in.