Sanningen om de apatiska flyktingbarnen?

Erfarenheter i Region Dalarna visar att barn med uppgivenhetssyndrom kan bli friska även utan att permanenta uppehållstillstånd beviljas. Vi kan inte vänta på forskningsresultat eller nya riktlinjer utan måste agera nu utifrån barnens bästa, skriver Johanna Dalström, barnläkare.

Frågan om de apatiska är bara en fråga bland många där visan känns igen. Moralisk tvärsäkerhet som byts i besvärande insikter. Snart nog har vi enats om en bekväm förklaring. Konsensuskulturen gjorde det, det satt i väggarna. Livet går vidare, nästintill opåverkat.

Det går inte längre att lita på att Gellert Tamas inte förtiger avgörande uppgifter för att styra läsarens tolkning. Hela källmaterialet skulle behöva göras tillgängligt för att det alls ska vara meningsfullt att föra den diskussionen, skriver Peter Santesson i sin slutreplik.

Om utgångspunkten är att varje utelämnande av en uppgift är att ”mörka" blir samtal omöjligt, svarar Gellert Tamas.

Tamas talar om fluktuationer, som vore syndromet lika osäkert som en väderprognos, när alla andra ser någonting annat: orsak och verkan, skriver Mattias Göransson och Ola Sandstig i en replik till Gellert Tamas.

Tamas bestrider inte att han valt bort uppgifter ur den aktuella norska journalen. Hans försvar går istället ut på att han har valt att fokusera på det han anser centralt. Vilket bland annat innebär att uppgifter som i debatten avfärdades som grundlösa vandringssägner förtegs när de stod att finna i en faktisk journal. Det är att mörka.

Den avgörande uppgiften är inte att pojken Artur ibland mådde lite bättre, ibland lite sämre under några få veckor i Norge, utan att han låg sjuk i mer än ett och ett halvt år efter vistelsen. Det är sådana avgörande uppgifter jag har fokuserat på, skriver Gellert Tamas i en replik till Peter Santesson.

Filters avslöjande visar att journalistikens redlighet inte alltid är så solid som vi vill tro. Norska journaler väcker allvarliga frågor om hur Gellert Tamas har hanterat sina källor.

Frågan om apatiska barn är åter aktuell efter ett reportage i tidskriften Filter. Här beskriver offentligägda bolaget Gryning sin metod för att vårda uppgivna barn tillbaka till livet. Miljöterapi samt att vårdas skild från familjen är två viktiga nycklar.

Ett uppehållstillstånd i Sverige har många fördelar. Men som botemedel mot apati är dess evidens svag.

När drevet går försvinner individens lidande och historia, vilket magasinet Filters reportage om de apatiska flyktingbarnen visar så tydligt. Så vem är skyldig till barnens öden? Media har sitt ansvar, liksom vi som inte kan eller törs nyansera när vi får chansen, skriver Kerstin Evelius.

Att frågan om de apatiska flyktingbarnen skulle komma att nyanseras och kompliceras var väl egentligen bara en tidsfråga. När den stunden nu är här kommer personangreppen regna i debatten. Förhoppningsvis ser vi bortom dem och förmår tala i sak den här gången.