Nämndemännen i Solna tingsrätt

Att de politiska partierna är inblandade i hur nämndemännen utses är förvisso säreget, men tanken att allmänheten finns representerad i rättsprocessen är central. Man ställs till svars inför och döms av sina likar – inte ett statligt expertstyre.

Den uppmärksammade och domen i Solna tingsrätt som genom två nämndemäns groteska slutsatser friade den tilltalade har fått systemet med lekmannadomare att på nytt sättas under lupp. Som skjuten ur en juristkanon – hon är nämligen själv juristutbildad – dyker Maria Abrahamsson, M-ledamot i riksdagen och tidigare politisk skribent i Svenska Dagbladet och som där regelbundet gisslade nämndemännen, upp som en inofficiell anförare av kritikerkåren, skriver Bengt Olof Dike.

Nämndemännen motverkar bubblifiering och gör att jurister inte bara diskuterar svåra bedömningar med andra jurister, utan även med människor med andra referensramar, skriver Henrik Brändén som själv varit nämndeman och som tycker att nämndemännen är till nytta, men att de borde fråntas rösträtten och istället bli bisittare i rätten.

Den uppseendeväckande domen i Solna tingsrätt är allvarlig och reaktionerna på den rätteligen upprörda. Men utöver domen och det enskilda ärendet finns här lärdomar att göra för andra partier.

Det finns inte någon rättslig grund för att entlediga en nämndeman för att han eller hon gjort tveksamma juridiska bedömningar. Poängen med systemet är ju att nämndemännen ska stå för medborgerliga värderingar och ingjuta förtroende för rättsväsendet. Precis tvärtemot vad som hänt i Solna, skriver Maria Abrahamsson, riksdagsledamot (M).

Att partier strävar efter inkludering och att ha representanter med olika etnisk och kulturell bakgrund är bra. Men det är farligt om man ser mer till bakgrund och utseende och intresserar sig mindre för om deras åsikter stämmer med partiets.