Sverige behöver en ny politik för trygghetskameror, skriver tre lokala moderata politiker. Andra debattämnen idag: skollagen, vård för flyktingar och islamofobi.

Inom hederskulturen råder ett oskulds- och kyskhetsideal som syftar till att kontrollera kvinnors och flickors sexualitet. Hijaben är både ett verktyg och en symbol för det. Därför vill vi förbjuda hijab på barn, skriver GAPF.

Alla barn har rätt till en objektiv, jämställd och neutral skolgång, fri från religiösa påtryckningar, skriver Faw Azzat, styrelseledamot GAPF, apropå Skurups beslut om hijabförbud.

Det är ingen idé att förneka att Socialdemokraternas kongressbeslut om att förbjuda religiösa friskolor enbart riktar sig mot muslimer, slutreplikerar Mikail Yüksel, ordförande Partiet Nyans

Att det uteslutet är kritiska röster som tar plats i diskussionen om muslimer och islam påverkar den allmänna opinionen och även våra beslutsfattare negativt.

Muslimer är tänkande varelser som kan reflektera, analysera och applicera. Inte maskiner som slaviskt följer förinställda program, skriver Mustafa Panshiri och Callis Amid i en replik till Omar Makram.

Callis Amid och Mustafa Panshiri för ett resonemang vars slutpunkt blir att det knappt finns något ”islam” som man kan peka på eller ifrågasätta. En sådan hållning gör det omöjligt också att reformera islam, skriver Omar Makram i en replik.

I debatten ryms endast två positioner som utgår ifrån att religionen islam är si eller så, god eller ond. Den utgångspunkten är felaktig. Muslimer är inte vad som står i koranen, muslimer är det som muslimer gör, vilket också gör dem till både problemet och lösningen i diskussioner kring exempelvis jämställdhet och huvudduken.

Att ett barn tvingas bära slöja är ett problem som bör diskuteras. Vi får däremot inte bukt med problemet genom det föreslagna slöjförbudet. Ett samhälle som väljer att införa förbud gentemot den som blir utsatt för förtryck gör ställningstagandet att problemet ligger hos offret och inte där det borde ligga – hos förtryckaren, skriver Sabat Nader och Hanna Jokel.

Sameh Egyptson verkar framför allt ha varit ute efter att smutskasta oss i sina debattartiklar. Men vi kommer fortsätta att folkbilda och vi är stolta över att arrangera något så unikt som en arabisk bokmässa i Norden, slutreplikerar Zana Muhammad förbundsordförande för studieförbundet Ibn Rushd.

Det är inte första gången Sameh Egyptson beskriver vårt studieförbund på ett sätt som vi inte känner igen oss i samt felciterar personer ur vår personal, replikerar Ibn Rushd, som välkomnar Egyptson till Arabiska bokmässan i Malmö.

En öppen och frimodig debatt om de frågor min bok tar upp vore högst välkommen, men jag befarar att panelen snarare mynnar ut i propaganda i syfte att svartmåla kritiker som berättar om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige – bekostad av allmänna medel.

Lögnen om Malmös inställda jul sprids både inom och utanför landet. Alla vet ju hur Malmö är. Men nej, julen har inte ställts in för muslimernas skull.

Förvaltningsrätten ger moskén i Växjö rätt att fortsätta med sina böneutrop. Visar fortsatt rättsprövning att böneutrop ska ges detta utrymme i våra offentliga rum behövs en lagändring. I ett första steg ska vi då lagstifta mot regelbundna böneutrop som tränger in i människors hem och som inte går att undkomma.

I helgen anordnas Bokmässan i Göteborg, som kan betraktas vara högtidsdagar för demokratin i Sverige. Det finns de som tror att islam är oförenligt med demokrati. Därför ställer min församling ut med temat ”Fråga en muslim”, och vi hoppas på många bra möten.

”Det gör ont i hjärtat att mamma inte reagerade när min farbror beslutade att låsa in mig i familjens eget fängelse. Jag behandlades som brottsling för att jag var ateist. Det värsta var inte att bli inlåst, utan att min bödel var min egen familj”

Fem muslimska samhällsdebattörer efterlyser högre tolerans för kulturella olikheter i Sverige. Men tyvärr verkar de göra samma felslut som SD:s Björn Söder brukar göra när han antar att man bara kan vara same eller jude på bekostnad av sin svenskhet.

Ingen behöver gilla olika. Men alla behöver acceptera förekomsten av olikheter, skriver fem muslimska samhällsdebattörer som vill kunna bejaka sin muslimska identitet utan att misstänkliggöras.

I Sverige finns det en stark aversion mot religion i största allmänhet och islam i synnerhet. Det märks inte minst på nyhetsflödet som ständigt fylls av negativt vinklade nyheter med koppling till islam och muslimer. Inför valrörelsen har flera av våra största partier anammat en negativ ton gentemot islam och muslimer, inte enbart Sverigedemokraterna.

Det är symtomatiskt för debatter som rör religiösa eller kulturella krockar att vi talar mer om tolerans, minoriteters skydd och acceptans från majoritetssamhällets sida - än en pragmatisk hållning och anpassning från minoriteters sida.

Debatten om böneutrop visar på hur utbrett islamofobin är i vårt samhälle. Det är ovärdigt en demokratisk rättsstat som Sverige och det sänder förödande signaler till muslimer – att de och deras tro inte har någon plats i Sverige. Jag undrar varför Sverige har tagit emot flyktingar från muslimska länder när man senare vill förbjuda alla uttryck för deras religion, frågar Mozhgan Jalali.

Istället för diskutera sakfrågan, det vill säga muslimska böneutrop, fokuserar Grön Ungdoms Hallberg och Badeli nästan helt på Kristdemokraternas retorik i sin debattartikel. Man hade kunnat förvänta sig mer från ett ungdomsförbund, vars moderparti under de senaste åren kantats av islamistiska skandaler, skriver Christian Carlsson, förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet i en replik.

När KD-ledaren Ebba Busch Thor går ut och önskar ett förbud mot böneutrop handlar det om en desperat populism. Hon talar om medborgare födda och uppvuxna i landet och förklarar att de ska "anpassa sig". Syfte med en sådan retorik är att ställa grupper mot varandra och sprida misstänksamhet. Vi vill att valrörelsen håller än högre nivå än vad Kristdemokraterna gör, skriver Axel Hallberg och Aida Badeli, Grön Ungdom.

Den uppseendeväckande domen i Solna tingsrätt är allvarlig och reaktionerna på den rätteligen upprörda. Men utöver domen och det enskilda ärendet finns här lärdomar att göra för andra partier.

Det finns inte någon rättslig grund för att entlediga en nämndeman för att han eller hon gjort tveksamma juridiska bedömningar. Poängen med systemet är ju att nämndemännen ska stå för medborgerliga värderingar och ingjuta förtroende för rättsväsendet. Precis tvärtemot vad som hänt i Solna, skriver Maria Abrahamsson, riksdagsledamot (M).

Kampen mot antisemitism och islamofobi är angelägnare än någonsin - våldsspiralen får inte stärkas. Samhällets alla delar behöver mobiliseras. Judar och muslimer i Skåne visar vägen, skriver Aldo Iskra, generalsekreterare Open Skåne.

Bali tycker att min kritik är ”känslosås”. Kanske, men nu talar vi om politiska partier och sympati råkar vara en känsla. Känner man den blir man sympatisör, kanske rentav väljare och medlem. Känner man motsatsen flyr man i motsatt riktning, slutreplikerar Alen Musaefendic (C).

Alen Musaefendic (C) beskyller Allianspartierna för muslimhat, men som argument används sverigedemokrater och ledarskribenter. Det är lika orimligt som de beskyllningar han riktar mot mig, skriver Hanif Bali (M).

Reaktionerna på Martin Strids utspel på Sverigedemokraternas landsmöte är mer förvånande än uttalandet i sig. Det är som om allt kristallklart muslimhat som vi sett tidigare från partiet varit kryptiskt och otydligt. Men vissa delar av Alliansen bidrar också aktivt till avhumaniseringen av muslimer, skriver Alen Musaefendic, riksdagskandidat för Centerpartiet.

Nej, sverigedemokraten Martin Strid är inte en ”enskild företrädare” som uttryckt sig dumt. Uttalandet går helt i linje med hur partiets toppföreträdare ser på islam. Och det är den retoriken som krattar manegen för lokalpolitiker som Strid.

Varför ska vården specialbemannas för att kunna hantera patienter och medborgare med en viss tro? Att sådana önskemål – och tjänster – är verklighet speglar troligen samtidens fäbless för identitetspolitik mer än det speglar reella behov.

Särskilt efter terrordåd i islams namn ökar hatbrotten mot muslimer – vilket vi kunnat se i London i dagarna. Har islamofobi blivit normaliserat?

Även om man inte tycker att ramadan ska inkluderas som en svensk tradition, kanske betydelsen av dess ideal och lärdomar borde bli mer påtagliga i vårt samhälle, skriver Kashif Virk i en replik.

Församlingen i brandhärjade Imam Ali Islamic Center uttryckte nyligen oro över sin utsatta situation. Myndigheter bör föra en regelbunden dialog med samfunden – och muslimer själva behöver bli mer öppna.

Från den amerikanska presidentvalkampanjens första början uppvisade Donald Trump ett spektrum av fobier för olika grupper i samhället varav islamofobi var en av de mest framträdande. Ett tongivande budskap i Trumps kampanj var att islam är ett stort hot i världen - ett budskap som gör föga för att minska splittring och misstänksamhet grupper emellan.

Islamfientliga röster får inte ges en avgörande röst i debatten om hur vi ska motarbeta våldsbejakande jihadism. Dessa önskar enbart sprida rädsla och splittring. I denna kamp måste vi stå enade och då krävs bred uppslutning – även från muslimer och imamer.

Vi är glada att vårt öppna brev fått ett så positivt och brett mottagande och glädjer oss speciellt till att frågan om religiöst motiverat våld även engagerar frilansjournalisten Alexander Bringsoniou. Vi delar helt hans oro för detta.

Att påstå att kvinnorna sannolikt inte kommer att ha en stridande roll inom IS är kontraproduktivt. Vi kanske inte ser kvinnorna ute på fältet i stor utsträckning ännu, men att kvinnorna är våldsbejakare får inte underskattas.

Det är inte självklart hur västerländska värderingar om individuell frihet, sekularisering och jämställdhet ska uppfattas som de mest attraktiva på den globala idémarknaden. Forskning visar att invandrade personer över tid anpassar sina värderingar till det nya landet. Men många forskare är också överens om att det finns hinder, skriver Aje Carlbom, docent i socialantropologi.

Imam Kashif Virk anser att fler muslimska ledare borde ha bjudits in att medverka i de Almedalsseminarier som diskuterade islam. Vi håller med honom och gjorde många försök att bjuda in framträdande muslimska representanter till vårt seminarium.

Islam diskuterades på många olika sätt på ett antal seminarier under Almedalsveckan. Det är positivt att islam diskuteras aktivt i vårt land. Jag hade dock gärna sett även en och annan imam medverka i samtalen, så att islam även fått representeras av företrädare från olika inriktningar.

Jonas Sjöstedt (V) bör tydligt ta avstånd från all typ av politisk islam, på samma sätt som han och partiet har tagit avstånd från all typ av rasism i samband med debatten om Amineh Kakabaveh, skriver islamologen Sameh Egyptson apropå vänsterledarens besök i Stockholms moské i februari.

Ett parti som har feminism på dagordningen kan sträva efter att deras företrädare hälsar på samma sätt på män som kvinnor. Men i samhället som helhet? Där bör vi vara ödmjuka inför olikhet.

Vi måste göra skillnad på att vara kritiker och att vara ”anti”. Att ifrågasätta är inte att vara fobisk, skriver Stig-Björn Ljunggren apropå debatten om Hanna Gadbans bok Min Jihad. Jakten på liberal islam.

Skiljelinjen i samhället går inte mellan muslimer och andra. Den går mellan de som är för det öppna fria samhället och de som vill ha något annat.

Margot Wallström vill bekämpa patriarkala värderingar i Saudiarabien men blundar för problemet i Sverige. I bakgrunden finns en rädsla för att bli anklagad för rasism. Konsekvensen är att regeringen låter ett stort antal svenska medborgare lida under ett patriarkalt förtryck med islamiska förtecken, skriver Aje Carlbom, lärare i genus, kön och religionsfrågor.

Alla islamistiska grupper kommer från klansamhällen. Det är samhällen där befolkningen inte litar på stat och kommun. För människorna blir klanen, släkten, garanten för skydd, säkerhet och identitet. Religionen är viktig, men klan kommer alltid före religion. Vill man förstå Sveriges nya invånare kan man inte stirra sig blind på religionen, skriver författaren Per Brinkemo.