Jihadismforskaren Marco Nilsson varnar för riskerna med att IS-kvinnorna som återvänt till Sverige behåller sina gamla sociala kontakter. Friskolor på landsbygden, identitetspolitik och kollektivtrafik är andra debattämnen denna morgon.

Partiledaren Jonas Sjöstedt har lärt sig vänsterns nya språk, men har aldrig talat det flytande. Samtidigt har han försökt locka traditionella LO-väljare. Balansgången har varit ömtålig – och nu tyder allt mer på att Vänsterpartiet står inför ett haveri.

Det verkar inte rimligt att sänka gränsen för könsbekräftande kirurgi (där sterilisering kan ingå) till 15 år. Att de som söker har ett lidande är det ingen som ifrågasätter, men sjukvården har goda skäl att vara avvaktande med irreversibla ingrepp på barn, skriver barnläkaren Mats Reimer.

När jag läser repliken undertecknad av ett antal ordförande för borgerliga HBT-förbund och av några före detta ordförande för Stockholm Pride, anar jag hur illa det är ställt inom såväl den etablerade borgerligheten som inom Prides ledning, skriver Ilan Sadé, Partiledare för Medborgerlig Samling.

Jag tycker inte om identitetspolitik. Den förminskar mig som människa. Och nu har den vunnit och tagit över Pride. Jag kommer aldrig att sluta arbeta för homosexuellas rättigheter – men 2018 slutar jag närvara vid Pride, skriver Maria Hölerman.

Ett upprop för fri kultur har sällan varit viktigare än idag. I Sverige har vi i decennier varit vana vid politisering från vänster och de farhågorna präglar också den senaste tidens debatt – om museer, film, litteraturstöd. Men nu finns nya politiska krafter som vill undergräva konstnärlig frihet. Det är en verklighet vi måste beakta också i den kommunala vardagen, skriver Rasmus Jonlund (L) vice ordförande Stockholms stads kulturnämnd.

Ett ytterkantsförslag om att begränsa rättigheterna för en enskild religion har upptagit vår uppmärksamhet de senaste dagarna. Och ju mer uppmärksamhet vi ägnar åt islamofoba kraftslag i luften, desto mindre tid ägnar vi åt att hitta lösningar på de verkliga samhällsproblemen.

Identitetspolitiken stannar vid ursprung och identitet och blir därmed hyperindividualistisk, vilket är oförenligt med det som vänstern vill. Vi drömmer ju om ett annat samhälle, om transformation – inte att statiskt räkna kön, etnicitet eller sexuell läggning.

Varför ska vården specialbemannas för att kunna hantera patienter och medborgare med en viss tro? Att sådana önskemål – och tjänster – är verklighet speglar troligen samtidens fäbless för identitetspolitik mer än det speglar reella behov.

Ingen får kränkas i identitetspolitikens värld – förutom judar. Denna dubbla måttstock gör Miljöpartiets agerande iögonfallande – och till syvende och sist faktiskt rätt antisemitiskt.

En utebliven handskakning har blåst liv i debatten om relationen mellan olika etniska och religiösa grupper i samhället. Det inträffade är ingen slump, utan en logisk följd av identitetspolitiken som låser fast folk i på förhand givna roller och därpå konstruerade konflikter, skriver religionsforskaren Eli Göndör.

När tro och politik hamnar i motsatsförhållande måste det kunna ifrågasättas. Det gäller för alla politiker, oavsett religionstillhörighet. Jag håller inte med Kitimbwa Sabuni om att Mehmet Kaplan dömts hårdare för att han är troende muslim, skriver Maria Nilsson, vice ordförande i Liberala kvinnor och kristen.

Andelen kvinnor i de nya börsbolagens styrelser ökar och är enligt stiftelsen Allbrights siffror uppe i ungefär 30 procent. Men trots att utvecklingen går åt rätt håll ser regeringens kvoteringslag ut att bli verklighet i höst. Det är mycket olyckligt, skriver nio ledande MUF-politiker.

Det rekordlåga opinionsstödet för S manar till handling för att vända trenden. Pragmatiska lösningar på praktiska problem har alltid varit Socialdemokraternas bästa gren. Det är dags att återupprätta gråsossen, skriver den mångåriga kommunpolitikern Per Lundström (S).

När välfärdsstaten begränsas till minimigarantier blir medborgarens kalkyl annorlunda. Skatten går till andra, försäkringsavgiften till mig själv. Om inriktningen handlar om att hjälpa de sämst ställda till en bättre tillvaro, snarare än standardtrygghet för alla, försvagas den svenska modellens grundidé, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Den återkommande kritiken mot den liberala staten kan inte bara härledas till Marx och Engels analyser. Kommunismens två upphovsmän hade dessutom klansamhället som förebild. I bägge systemen ses självständiga individer som hot. Påtvingade värderingar säkerställer att alla enskilda underställs gruppens intressen, skriver klanexperten Per Brinkemo.

Frustrationen över att Moderaternas första kvinnliga partiledare inte visar mer hud har löpt som en röd tråd under våren. Rätt lite av kritiken har handlat om politiken. I stället ältas Anna Kinberg Batras ovilja att bjuda in till sovrum och barnkammare, som om en gnutta värdighet var det sämsta en partiledare kunde äga.

Vad gör identitetspolitiken med välfärden? Ska vi öppna för en könssegregerad offentlighet i välfärden med krav på vilket kön ens läkare ska ha och könsseparation i badhusen? Är det rätt att låta religionen och etniciteten styra utövandet i välfärden?Andreas Johansson Heinö, statsvetare knuten till Timbro och Sakine Madon, ledarskribent på Norran och krönikör i Dagens Samhälle. Moderator: Sanna Rayman, debattredaktör på Dagens Samhälle.

Förbjud gåvor till tiggare, men förbjud inte tiggeriet. Erkänn de problem som Sverigedemokraterna pekar på i stället för att stämpla dem som rasister. Det är bara ett par av alla inlägg i debatten från Bo Rothstein, statsvetarprofessorn som med förkärlek lämnar sitt elfenbenstorn. I intervjun med DS ger han även sin syn på bland annat EU, de ratade unga männen, genusforskningen och identitetspolitiken.

Om Sveriges kommunikationsbyråer tror att det knappt finns ”ickevita” i svensk reklam, borde de slå på tv:n. Dogge Doggelito, ICA-Jerry, beslöjade kvinnor på kryddpåsar och Zlatan bryter alla ”normen”. Det ligger i tiden att påstå att vithetsnormen, heteronormen och en massa andra normer genomsyrar hela samhället. Men letar man enfald är den kommersiella reklamen en märklig syndabock.

Socialdemokratin håller på att tappa förmågan att tilltala breda grupper i samhället. Det har gått så långt att riksdagsrookien Sverigedemokraterna befinner sig närmast den politiska mitten.

Uppdrag gransknings reportage om värmländska Grums har fått mycket kritik för hårdvinkling och brist på statistik och analys. Men när argumentet att endast grumsingarna själva anses kunna förstå Grums och ingen annan ska ha rätt att berätta om denna ort kommer, då har vi nått identitetspolitikens logiska slutpunkt, skriver Stig-Björn Ljunggren.

Hur kommer det sig att ett återkommande drag bland så kallade antirasister är att avfärda meningsmotståndare med hänvisning till ras eller etnisk tillhörighet? Kanske är det inte så märkligt.

Sverigedemokraternas syn på identitet handlar inte bara om att hindra individen från rätten att välja sin egen identitet utan skapar även onödiga hinder för Sveriges utveckling i en global värld. Det är ett problem med tanke på att många av dagens utmaningar inte kan lösas av enskilda stater utan kräver samarbete, integration och solidaritet länder och nationer emellan.