Möjligen lite mer lika, men också sämre för alla

”Lite mer lika” är rubriken på förslaget till nytt skatteutjämningssystem. Vilken gång i ordningen det är har jag tappat räkningen på. Under mina dryga 30 år som kommunal- och landstingspolitiker har nämligen den ena utredningen avlöst den andra, var och en med påståendet om att nu hade man minsann skapat det rättvisa systemet som skulle garantera att kommuner och landsting hade likvärdiga förutsättningar.

Men precis som tidigare utredningar är resultatet av denna baserat på de politiska direktiven i kombination med utredarens egna ambitioner. I denna utredning framgår då två saker klart och tydligt. Dels att kommunerna istället för staten ska bära de långsiktiga kostnaderna för den ökade migrationen (i tillägg till de rent praktiska utmaningarna med brist på bostäder och skolor samt ett ökat utanförskap), dels att man ytterligare vill öka omfördelningen av skattemedel från framförallt Stockholmsregionen till glesbygden.

För att åstadkomma det sistnämnda inför man variabler även på områden där det inte finns några mätbara kostnadsskillnader, man ersätter glesbygdskommuner och landsting för skolor och sjukhus som inte finns (men som enligt utredaren borde finnas enligt en fiktiv modell) och man kompenserar för behov av ambulansflyg strikt utifrån avstånd vilket naturligtvis missgynnar Stockholmsregionen med relativt korta avstånd men med en stor skärgård dit ambulanser av lätt insedda skäl har svårt att köra.

Men den kanske största förändringen är att man minskar antalet befolkningsgrupper som beräkningen av standardkostnaden för hälso- och sjukvård baseras på från dagens 852 till enbart 22. Motivet sägs vara behov av en förenkling, men på vilket sätt det innebär en mer rättvis fördelning mellan landstingen framgår inte överhuvudtaget av den 387 sidor långa utredningen. Tillsammans med glesbygdsvariablerna innebär det dock en merkostnad på över 2,3 miljarder kronor för Stockholms läns landsting.

Däremot tar denna utredning, lika lite som tidigare utredningar, någon större hänsyn till de merkostnader som en växande storstadsregion har. Bara det faktum att ”standardkostnaderna” baseras på genomsnittskostnader innebär en stor orättvisa då nya skolor, förskolor, sjukhus, vägar och kollektivtrafik naturligtvis är mycket dyrare än befintliga. Som storstadsregion har vi också kostnader för högspecialiserad vård som även kommer grannlänen och i vissa fall hela landet tillgodo, men inte heller det ges det någon kompensation för.

Inte heller tar utredningen hänsyn till att Stockholmsregionen som enda landsting måste bära kostnaden för en tunnelbana. Tvärtom, trots att utredningen konstaterar att merkostnaden för tunnelbana är ”en statistiskt signifikant variabel” avfärdas den med att det är en ”stockholmsvariabel”. Tydligare än så kan knappast stockholmsfientligheten uttryckas i en statlig utredning.

Inte heller förändras den bilden när man ser slutresultatet av utredningen. Stockholms läns landsting som redan är det enda landsting som är nettobetalare i skatteutjämningssystemet föreslås nu få den största kostnadsökningen av alla landsting, motsvarande ca 25 öre på skatten eller kostnaden för 2000 sjuksköterskor.

Men kanske viktigast av allt. Om vi hämmar Stockholmsregionens utveckling så påverkar det hela landets ekonomi negativt. Då blir det möjligen ”lite mera lika”, men sämre för alla.

Paul Lindquist, investerings- och fastighetslandstingsråd (M), Stockholms läns landsting, kommunstyrelsens ordförande, Lidingö 2003-2014