Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Upphandling

Nu får det vara slut på lägsta prisets tyranni

”Nu är det slut på lägsta prisets tyranni”, jublade föredraganden när Europaparlamentet röstade igenom de nya EU-direktiven om offentlig upphandling tidigare i år. Vi får hoppas att han har rätt. Men om det faktiskt blir så beror på fortsatta politiska beslut. Då gäller det att politiken inte förkläs i förment juridiska argument och skräckpropaganda om vad EU-rätten förbjuder, skriver Arena Idés juridiska råd.

Publicerad: 29 april 2014, 07:18

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LOUEUUpphandlingskriterierUpphandlingsarbete

För att bidra till en saklig debatt om vilka möjligheter som nu finns arrangerar tankemedjan Arena Idé i dag tisdag 29 april en konferens med två av Europas mest framstående experter på EU-rätt och offentlig upphandling.

De nya direktiven ger stat, kommuner och landsting bättre möjligheter än de tidigare att ta miljömässiga och sociala hänsyn när de köper varor och tjänster. Men framför allt uttrycker de tydligare än direktiven från 2004 vad som går att göra i det avseendet.

Mycket av det är nämligen redan tillåtet, men det framgår inte av de gamla direktiven. Det har gett upphov till många felaktiga föreställningar om vad EUs regler om offentlig upphandling innebär. Oklarheten har också gynnat dem som anser att det är olämpligt att använda upphandlingen för att främja olika miljö- och socialpolitiska mål. Utifrån detta i grunden politiska ställningstagande har de kunnat skrämma upphandlare med att EU-rätten förbjudet både det ena och det andra. Till dem hör Europeiska kommissionen, som flera gånger har blivit tillrättavisad av EU-domstolen.

Det har inte blivit bättre av att de lagar som genomför de gamla direktiven i Sverige inte ger upphandlarna något positiv vägledning. I ett forskningsprojekt som jämförde hur sex länder hade genomfört dem konstaterar författarna att den svenska lagstiftaren varit extremt försiktig jämfört med de andra (Ahlberg & Bruun, Arbete och upphandling i EU, SIEPS 2010:3).

Det har till exempel varit mycket omstritt ifall man kan kräva att leverantören betalar sina anställda lön enligt svenska kollektivavtal. Det rätta svaret är att det är fullt möjligt, på villkor att man klart och tydligt anger vilka löner i vilket kollektivavtal det handlar om. När upphandlande enheter har fått bakläxa på den typen av krav har det berott på att de har hänvisat till ”kollektivavtalsenliga” eller ”kollektivavtalsliknande” villkor utan att precisera vad de menar.

Med de nya direktiven ställs saken på sin spets. Enligt dem ska medlemsstaterna ”säkerställa” att leverantörerna rättar sig efter ”tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser”. Det som hittills varit medlemsstaternas eget ansvar blir med andra ord en EU-rättslig förpliktelse.

Därmed har debatten åter tagit fart. Några hävdar att Sverige inte behöver bry sig om den regeln eftersom inga arbetsgivare i vårt land är tvungna att följa kollektivavtal. De är helt enkelt inte ”tillämpliga”, menar de. De använder ett juridiskt argument (”direktivet tvingar oss inte”) för att motivera ett politiskt ställningstagande (”vi bör inte göra det”). Bortsett från att denna tolkning av direktivet är minst sagt tveksam, så finns det inget som hindrar att vi gör mer än vad vi är tvungna till. Det finns branscher (till exempel städning och taxi) där kollektivavtalsbundna företag har slutat lämna in anbud eftersom de vet att de aldrig kommer att få kontraktet. Och det finns arbetstagare som är utsända av utländska företag för att arbeta här, som inte får de svenska löner som utstationeringslagen förutsätter (och utstationeringsdirektivet kräver att Sverige säkerställer).

Allt fler kommuner, landsting och regioner vill bedriva en socialt ansvarfull upphandling. De nya direktiven bör genomföras på ett sätt som ger dem allt stöd de kan få, och så att de vet vilka rättsliga möjligheter som finns. Och vad som i själva verket är politiska ställningstaganden.

Kerstin Ahlberg, föreståndare för Institutet för social civilrätt vid Stockholms universitet

Petra Herzfeld Olsson, docent i civilrätt och universitetslektor i internationell arbetsrätt vid Uppsala universitet

Ardalan Shekarabi, doktorand i offentlig rätt vid Uppsala universitet och riksdagsledamot (S)

Claes-Mikael Jonsson, chefsjurist, LO

Samuel Engblom, chefsjurist, TCO

Mattias Landgren, chefsjurist, Byggnads

Lisa Pelling, utredningschef Arena Idé

Boa Ruthström, chef Arena Idé

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News