Dags att kräva vetenskaplig hållbarhet för pengarna

REPLIK I debattartikeln ”Gör upphandlingar till en vital del av hållbarheten” uppmanar ägare till några certifieringssystem med Miljömärkning Sveriges vd Ragnar Unge i spetsen att den kommande upphandlingsstrategin ska ställa krav på hållbarhet.

Det är lätt att instämma i argumentet att skattepengar ska användas till samhällets bästa. Men sen blir något rejält fel i argumenteringen när de skriver att ”Tredjepartscertifiering innebär att en tredje part sätter upp krav och granskar att de uppfylls.” Så fungerar inte certifiering. Det är ägarna själva som ställer upp kraven (reglerna) och den tredje partens uppgift är att se om man följer de regler som ägaren till systemet har bestämt.

När det gäller KRAV:s regelverk så utgår det från EU:s ekologiska regler som inte självklart har miljöfördelar. Regelverket är mycket omfattande och detaljrikt men inte byggt på vetenskap och ger begränsningar vad gäller hållbarhet, speciellt ur klimatsynpunkt.

Med utgångspunkt i de svenska miljömålen har effekterna av det ekologiska regelverket utvärderats i rapporter och statliga utredningar. De extra miljöstöd som staten betalar till ekologiskt jordbruk har då inte visat sig ge ytterligare miljöfördelar (Naturvårdsverket 6461). Anledningen är att svensk lag kräver miljö- och djurhänsyn av allt svenskt jordbruk, oavsett certifiering. Dessutom är det i Sverige lagkrav att alla kor ska beta ute på sommaren. Denna regel följer alltså av svensk lag och är inget unikt för någon certifiering även om det sällan framkommer i debatten.

Dispenserna är många från de ekologiska reglerna, främst när det gäller utsäde och konstgödsel av vissa växtnäringsämnen är tillåtet fast det kallas ”specialgödselmedel”.  Reglerna tillåter dessutom omfattande import av växtnäring från ocertifierat jordbruk, vilket lyfter frågan om systemet är hållbart.

Cirka 95 procent av jordbruksstöden till ekologisk produktion går till mjölk- och köttföretag och dessa produkter dominerar i den offentliga upphandlingen av livsmedel. Dubbla insatser av skattemedel blir det alltså.

Mjölk- och köttproduktion är relativt lätt att bedriva enligt det ekologiska regelverket - om man har överskott på mark. Samhällets ekonomiska stöttning innebär att det byggs stora ekologiska besättningar med tusentals kor i jordbruksområden där det finns mycket mark. Detta leder till att de mindre mjölk- och köttföretagen i skogsbygderna får svårt att överleva och slås ut. Denna trend syns även i Jordbruksverkets statistik där ekologiska nötkreatursbesättningar i genomsnitt är större (har fler kor) än en genomsnittlig svensk nötkreatursgård. Är det en utveckling som är hållbar och som skattepengar ska användas till?

KRAV ägs av handel och producenter och kan åtnjuta patentet på det värdeladdade ordet ”ekologisk”. Det är dags med en tillnyktring i debatten så att vetenskap värderas högre än kommersiella intressen som bygger på en lek med ord.

Certifiering är kostsam och det är viktigt att samhällets resurser utnyttjas väl. Det är inte självklart att en tredjepartscertifiering ger miljöfördelar eller mer hållbarhet än vanlig svensk produktion som redan är granskad av myndigheterna. Det beror på vilka regler ägaren till systemet väljer.

När vi nu har en omfattande lagstiftning och tillsyn, varför utnyttjar vi inte det som skattebetalarna och producenterna redan bekostar? Fattas krav för att nå hållbarhet kan ett certifieringssystem komplettera lagreglerna för att tillföra det. Men att bygga vidare på gamla system, som dessutom inte bygger på vetenskap, ger bara kostnader utan några positiva effekter på hållbarheten.

Kersti Linderholm, miljörevisor och agronomie doktor