Vi vill inte misstänkliggöras när vi firar Eid

Den 21 augusti infaller Eid al-Adha, på turkiska Kurban Bayrami och på persiska Eid-e qorban. Högtiden infaller exakt sjuttio dagar efter att fastemånaden ramadan tagit slut och firas av muslimer över hela världen vare sig de är traditionella, icke-religiösa eller mer troende konservativa.

När Humanisternas nya ordförande Anna Bergström önskade muslimer Ramadan mubarak (glad ramadan) på Facebook strax innan sommaren fick hon hård kritik. Hon anklagades för att gulla med islamister samt för att inte ta hänsyn till muslimska barn som tvingas fasta. Samma anklagelser kan ofta ses i sociala medier och liknande när en offentlig person, en organisation eller ett företag dristar sig till att uppmärksamma muslimska högtider. Som om det fanns något hotfullt eller samhällsnedbrytande i att önska en grupp medborgare en glad högtidsstund. Det är sorgligt att se.

Eid al-Adha är en offerhögtid vilket innebär att varje muslimsk familj, om man har råd, offrar ett lamm och delar med sig av köttet till de fattiga. Bland icke-muslimer ryktas ibland att konservativa muslimer smugglar in lamm i sina hem nattetid och slaktar dem i badkaret. Muslimer som nås av sådana rykten skrattar åt dem – tanken att offra ett lamm i ett badkar i ett höghus i Sverige är befängd, alldeles oavsett vad traditionen föreskriver.

Ryktesspridning och återkommande attacker på islam eller muslimer gör det svårt för oss. Även okunnig och onyanserad kritik kan skapa en snöbollseffekt som drabbar oss alla. Självklart är kritik mot muslimer som gör fel legitim. Vi kan vara både offer och förövare – precis som alla andra. Men när vi bara vill äta mat med våra nära och kära så är det vår förhoppning att få äta ifred. Som minoritet försätts vi i en situation där vi känner att vi tvingas ta ställning. Bejakar vi vår muslimska identitet ses vi i bästa fall som barbarer och i sämsta fall som terrorister. Tar vi avstånd från vår muslimska identitet eller vårt kulturella arv blir vi kanske hyllade som upplysta eller moderna av fler svenskar, men till priset av en förlorad identitet och personlighet.

Precis som kristna i Sverige tycker det är viktigt att anknyta till olika religiösa traditioner under exempelvis påsk och jul är det viktigt för många muslimer, oavsett hur religiösa eller sekulära de må vara, att kunna göra det samma. Traditionernas roll är att sammanföra familjer och skapa en känsla av gemenskap.

Det är viktigt att förstå att när Humanisternas Anna Bergström, ett politiskt parti eller vad det nu må vara, önskar oss muslimer Ramadan mubarak så når hälsningen såväl djupt troende muslimer som sekulära, moderata, och kulturella muslimer som ser dessa högtider som en viktig del av sin muslimska identitet samtidigt som de respekterar den svenska kulturen och försöker hitta en plats där dessa två identiteter kan samexistera.

Vi har alla olika minnen från vår barndom där familj och släkt under tre festdagar umgicks och åt god mat tillsammans. Högtiden var något som vi på olika sätt såg fram emot då vi fick presenter, sötsaker och nya kläder av familj och släkt. Det är minnen som är förknippade med dofter och smaker, värme och omtanke. Men vi tar också del av svensk kultur och svenska traditioner. Vi talar och skriver svenska och vi jobbar och betalar skatt. Vi tar också starkt avstånd mot alla uttryck för islam som vill skapa splittring eller skada vårt hemland Sverige.

Den kritik som ofta luftas vid tillfällen då någon uppmärksammar muslimska högtider visar tyvärr att det finns många och framträdande röster i samhället som utan urskillning misstänkliggör alla muslimer som utövar sin religion eller förvaltar sin tradition. Detta skapar ett orimligt tryck och orimliga krav på oss. Så länge vi följer svensk lag kan vi inte avkrävas att ta avstånd från våra traditioner och vår kultur som villkor för att accepteras i Sverige.

Vi som skriver detta har genom våra yrkesroller kommit i kontakt med många svenska medborgare med muslimsk bakgrund, både nyanlända och förankrade i Sverige sedan generationer. Det är vår uppfattning att majoriteten av muslimerna i Sverige vill vara en del av det svenska samhället och bidra till det gemensamma. Den överväldigande majoriteten ser inga svårigheter att kombinera sin muslimska identitet med sin svenska identitet. Filosofen och professorn Michael Walzer vid Princeton universitet skriver i sin bok ”Om tolerans”: ”Toleransen gör olikheten möjlig, olikheten gör toleransen nödvändig.”  Ingen behöver gilla olika. Men alla behöver acceptera förekomsten av olikheter.

Ramadan eller Eid al-Adha är inte en svensk tradition. Men från vårt perspektiv är högtiden lika svensk som vi är svenskar eftersom muslimer som firar och utövar islam i Sverige är en del av landet. Det vill vi kunna vara även fortsättningsvis, utan att misstänkliggöras för att vi bejakar vår muslimska identitet.

Mustafa Panshiri, författare och föreläsare

Gül Alci, M-politiker

Hamid Zafar, rektor

Romina Pourmokhtari, L-politiker

Jiyan Behrozy, journalist