Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Näringsliv

Svårt att se ljus i den grekiska tunneln

Strukturreformer är en nödvändig väg ut ur krisen för Grekland. Samtidigt har historien visat att det är oerhört svårt att tvinga på ett land strukturreformer utifrån, skriver Anders Gustafsson, doktorand i nationalekonomi.

Publicerad: 6 juli 2015, 12:40

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Den grekiska folkomröstningen gav ett tydligt nej, eller, på grekiska: Oxi!

Foto: Colourbox


Ämnen i artikeln:

EUEkonomiGreklandskrisen

Efter gårdagens tydliga nej i den grekiska folkomröstningen präglas den framtida utvecklingen av stor osäkerhet. För att förstå krisen, och undvika att fatta felaktiga beslut framöver, är det dock viktigt att ha några historiska perspektiv i åtanke.

För det första bör det betonas att krisen inte endast kan sättas i en höger-vänster kontext. Att det extrema vänsterpartiet Syriza sitter vid makten har onekligen förvärrat krisen rejält, men problemen började långt tidigare under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Innan Syriza vann valet styrdes Grekland av Nea Dimokratia, ett mitten-högerparti. Under deras tid skedde inte heller tillräckligt med reformer för att förbättra situationen. I DN (5/7-2015) beskriver Skatteverkets förre chef Mats Sjöstrand just hur den politiska ledningen vid denna tid motverkade reformer för att förbättra skatteuppbörden.

Med detta sagt skall sägas att i jämförelse med Syriza var Nea Dimokratia mindre katastrofala. När Syriza tillträdde fanns det i vart fall ett primärt överskott i statsbudgeten, vilket innebär att man gör ett överskott ifall man bortser från räntor på statsskulder och därmed är någorlunda i balans.

Grekland har fått enorma lån från ECB, andra EU-länder samt IMF, den så kallade trojkan. Men en hel del av dessa lån, ungefär en tredjedel enligt den tyske ekonomen Hans-Verner Sinn, har gått till privata affärsbanker. Runt 2010, när det blev uppenbart att Grekland saknade förmåga att betala på sina lån, fanns en stor oro för att inställda grekiska betalningar skulle leda till att tyska och franska banker kollapsade. I oro för spridningseffekter skyfflades alltså pengar från trojkan, via Grekland, in i privata banker som lånat ut pengar till Grekiska staten.

Om detta var klokt eller inte kan diskuteras. Å ena sidan skapar ett sådant agerande stora risker för olämpligt beteende då banker är skyddade från förluster och skattebetalarna tvingas ta över risken. Å andra sidan var situationen runt 2010 så oerhört skör att en risk för systemkollaps var överhängande och alla åtgärder för att undvika denna kan ha varit befogade. Kontentan är dock att alla pengarna inte har gått till den grekiska budgeten.

Roten till problemen ligger dock i den låga produktiviteten och korruptionen i den grekiska ekonomin. För att hantera detta har stora mängder strukturreformer föreslagits från trojkans sida. Att tvinga på ett land strukturreformer har dock historiskt sett varit oerhört svårt. Liknande metoder användes i utvecklingsländer under 80- och 90-talet, utan större framgångar. Produktivitetshöjande reformer måste komma underifrån, ifall de skall ha en chans att bli genomförda.

Ifall inte strukturreformer som ökar produktiviteten och ger framtida vinster genomförs, så är det närmast omöjligt att lyckas spara sig ur krisen. Grekland har förvisso ökat sin konkurrenskraft genom sänkta löner, men utan egen valuta som kan sjunka i värde samt en relativt liten exportsektor, kan de inte heller exportera sig ur krisen. Då arbetslösheten är hög och lönerna har sänkts finns det heller ingen privat konsumtion. Det finns helt enkelt ingen del av ekonomin som under dagens omständigheter kan växa och häva krisen.

Det är i dagens läge oerhört svårt att säga hur krisen skall lösas. Ifall tillräckligt med strukturreformer kunde genomföras för att öka den långsiktiga tillväxten vore det möjligt att se ljus i tunneln, men sådana lyser fortfarande med sin frånvaro. Att tala om en grekisk tragedi är uttjatat men tyvärr fortfarande sant.

Anders Gustafsson, doktorand i nationalekonomi vid Ratio och Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Mellan 2011-2014 jobbade han som analytiker vid Finansdepartementet.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

EUEkonomiGreklandskrisen

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News