”Sluta dröm om fondsocialism”

23 februari presenterades en rapport på ett möte som socialdemokraterna i Stockholm hade. Och det hade kanske inte varit något märkligt med det om det inte vore för två saker: en av rapportförfattarna var socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, och slutsatsen var att principen bakom löntagarfonderna är en bra idé och att varianter borde införas idag.

Bakgrunden till detta var en motion från SSU till Stockholms arbetarekommuns årsmöte förra året, ”Krafttag för ekonomisk demokrati”, som är det officiella namnet för att via politiska beslut ta makten över privata företag.

Det var det som löntagarfonderna på 1980-talet byggde på, när LO och SAP beslutade att företag blev tvungna att varje år via fondemissioner donera 20 procent av vinsten till fonder som kontrollerades av LO. Så att de till slut skulle få 50 procent av ägandet i bolagen utan att betala en enda krona.

Löntagarfonderna avskaffades 1991, men är alltså trots det fortfarande i allra högsta grad aktuella.

Motionen till årsmötet handlade om att socialdemokraterna i Stockholm skulle verka för att regeringen inrättar en Socialiseringsmyndighet igen, för att utreda och verkställa vilka samhällsfunktioner, naturtillgångar och företag som staten borde ta från privata ägare och ge till de anställda. Den avslogs, men resulterade i den rapport som nu presenteras.

Där konstaterar Annika Strandhäll och de övriga två rapportförfattarna att en socialisering av ekonomin är bra - men att just löntagarfonder inte går att genomföra, för att landets ekonomi numera är globaliserad och att opinionen inte finns för ett sådant förslag.

Det anmärkningsvärda här är inte slutsatserna utan att de inte med ett enda ord nämner de moraliska och etiska aspekterna av att ta människors privata egendom utan att betala. En beklämmande syn på demokrati och andra människor.

I stället förespråkar de löntagarägda företag, där de konstaterar att ”för ett vanligt nystartat privatägt företag finns det en mängd alternativ för att hitta kapital. Allt från banklån, riskkapital eller nystartsbidrag från staten”.

Här uppvisar socialförsäkringsministern häpnadsväckande låg kunskap om en företagares vardag. 96 procent av landets 1 miljon företag har färre än 50 anställda. 75 procent har inga anställda.

Dessa företag kan sällan hitta någon annan finansiär än sig själva, antingen via utökat bostadslån eller att deras partner betalar allt med själva utan lön bygger upp företaget.

Annika Strandhäll är som socialförsäkringsminister en del av landets högsta ämbete som ska styra landet och här visar hon att hon inte förstår ens det grundläggande vad gäller näringslivet.

I stället för att drömma om en ny variant av fondsocialism borde Strandhäll och hennes partikamrater fokusera på att göra det mer lönsamt att driva företag. Om de menar allvar med att de vill öka de anställdas möjligheter att själva deläga företagen de jobbar på borde de i stället arbeta för att göra personaloptioner mer lönsamma.

I dag beskattas inlösen av personaloptioner med 68 procent, ingen vidare affär alltså.

Ska vi uppmuntra fler anställda att köpa in sig i företagen de jobbar på måste moroten för att göra det vara betydligt större.

Avstå löneutrymme nu, för möjligheten att företaget - med din arbetsinsats som hjälp - är värt betydligt mer i framtiden och du får del av det värdet.

Just nu pågår nu en snabbutredning om just personaloptioner. För en annan sak som bättre villkor skulle leda till är just att det frigör kapital för nya företag, de som i dag har mycket svårt att få tag i det. Fler människor skulle våga riskera sina pengar i start ups helt enkelt.

Socialdemokraterna borde kasta alla drömmar om fondsocialism och ekonomisk demokrati i papperskorgen och i stället skaffa sig en näringspolitik värd namnet.

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare