Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunal ekonomi

Välfärdsföretag kan värna solidaritet och jämlikhet

Debatten om vinstsyftande företag bör ses som en tillgång eller belastning i den svenska välfärden är i sig destruktiv. Diskussionen borde i stället handla om hur vi gemensamt kan uppnå två viktiga målsättningar om vilka det finns bred politisk enighet, nämligen stärkt kvalitet för alla inom vård, skola och omsorg och solidarisk finansiering.

Publicerad: 29 maj 2013, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

VälfärdstjänsterVinster i välfärden

Miljöpartiets kongress beslutade i helgen att alla vinster i välfärden måste återinvesteras i verksamheten, vilket i praktiken skulle innebära ett förbud mot vinstsyftande företag i välfärdssektorn. När Friskolekommittén presenterade sitt betänkande i förra veckan höll Socialdemokraterna fast vid sin ståndpunkt att kommunerna ”behöver få ett avgörande inflytande” vid etablering av friskolor.

Det skapar, trots flera politikers försäkringar om motsatsen, fortsatt osäkerhet för privata alternativ inom skola, vård och omsorg. Det skapar oro hos exempelvis de 100 000-tals elever som varje dag går till en fristående skola, som de trivs med. Den osäkerheten måste skingras. Debatten om vinstsyftande företag bör ses som en tillgång, eller belastning, i den svenska välfärden är i sig destruktiv. Diskussionen borde i stället handla om hur vi gemensamt kan uppnå två viktiga målsättningar om vilka det finns bred politisk enighet, nämligen stärkt kvalitet för alla inom vård, skola och omsorg och solidarisk finansiering.

Det första målet handlar om att kvaliteten måste förbättras och att alla, oavsett inkomst, kön och etnicitet, ska ha rätt till välfärd av hög kvalitet. I dag blir 41 procent av barnen till lågutbildade föräldrar och 37 procent av dem som är födda utomlands inte behöriga till gymnasieskolan, medan samma siffra för barn där minst en förälder har högskoleutbildning är fem procent. Denna ojämlikhet innebär en allvarlig misshushållning med mänskliga resurser och bidrar till den höga ungdomsarbetslösheten.

Inte heller är vården i Sverige jämlik. Bland annat är det belagt att män oftare än kvinnor får dyrare, högspecialiserade behandlingar, exempelvis pacemaker vid svår hjärtsvikt. Ett annat exempel är att äldre med endast grundskoleutbildning löper större risk än andra att behandlas med riskfyllda kombinationer av läkemedel, medan välutbildade äldre oftare får nya mediciner mot demens.

För att komma till rätta med dessa ojämlikheter måste tydligare krav när det gäller likabehandling ställas på utförare av välfärdstjänster och uppföljningen måste vara tydlig. Ersättningssystemen måste också stödja dessa mål till exempel genom att skolpengen differentieras utifrån elevernas bakgrund eller genom att extra pengar till utbildning öronmärks till utsatta områden. En del av ersättningen till utföraren, inte minst inom vård och omsorg, bör också vara beroende av vilka resultat som uppnås. Inom skolsektorn vet vi att de privata alternativen generellt sett, när hänsyn tas till socioekonomiska faktorer, fortfarande presterar något bättre vad gäller betyg, och att det finns skolföretag som presterar väsentligt bättre än de nationella genomsnitten. Inom primärvården får de privata alternativen högst betyg av patienterna och inom äldreomsorgen är resultaten från Socialstyrelsens Äldreguiden sammantaget bättre för de privata utförarna.

Det andra målet handlar om hur vi med solidarisk finansiering både kan klara den demografiska utmaning med kraftigt ökande andel äldre, och utveckla standarden i välfärdstjänsterna, samtidigt som skattetrycket hålls på en rimlig nivå så att det ger tillräckliga drivkrafter till arbete och konkurrenskraftiga företag. Här finns mycket att göra när det gäller att utveckla produktiviteten i välfärdstjänsterna, det vill säga få ut mer av satsade resurser.

Skillnaderna i hur mycket pengar olika kommuner och landsting satsar på vård, skola och omsorg är enorma, utan att motsvaras av några påvisbara kvalitetsskillnader. Inom skolans område finns inget samband mellan vilka kommuner som satsar mycket resurser på skolan och vilka som uppnår bäst resultat, i form av nivån på slutbetygen i årskurs nio. Genomsnittskostnaden för en elev i grundskolan varierar mellan 70 000 kronor per år i den billigaste kommunen och 130 000 kronor i den dyraste kommunen. Inom vården kan samma tarmoperation kosta 65 000 kronor på ett länssjukhus och mer än 95 000 kronor på ett annat (2010). Genomsnittskostnaden för en dygnsplats i särskilt boende varierar mellan åtminstone 1 000 kronor och 1 800 kronor i den billigaste jämfört med den dyraste kommunen.

För att klara utmaningen om välfärdens finansiering krävs det att de gemensamma resurserna till välfärden utnyttjas mycket effektivare än i dag. Detta kan inte göras om det inte finns en mångfald av utförare som konkurrerar med varandra. Genom konkurrensen stimuleras innovation. Nya, bättre sätt att styra och organisera verksamheter växer fram. Utförare i konkurrens lär sig av varandra för att kunna bevara och utveckla sin konkurrenskraft. Om vi i stället bara har monopolskyddade kommunala och landstingsverksamheter avstannar utvecklingen, eftersom kunderna är garanterade för kommunen eller landstinget oavsett hur effektivt välfärdstjänsterna utförs.

Krav på återinvestering av vinsterna, kommunala eller landstingsveton mot vinstsyftande välfärdsföretag eller andra begränsningar med likartade effekter, skulle leda till att medborgarna förlorar sin möjlighet att välja de privata alternativ som ger dem högkvalitativ vård, skola och omsorg. Möjligheterna att nyttja de effektivaste företagen för att skapa mer jämlik välfärd skulle också begränsas. Med urholkad konkurrens och återinförda monopol skulle också den gemensamma finansieringen av välfärden riskeras. Detta skulle skapa nya klyftor mellan de få som har råd med privatfinansierad välfärd och andra, som skulle hänvisas till en allt mer urholkad offentlig välfärd.

Tobias Krantz, chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, tidigare högskole- och forskningsminister

Anders Morin, ansvarig för välfärdsfrågor, Svenskt Näringsliv

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News