Sveriges kommuner går mot en välfärdskris

Skattekraft är ett mått på skatteunderlag per invånare. Ett sätt att studera hur många ekonomiskt svaga kommuner som finns i landet är att räkna antalet som har en skattekraft som är en tiondel, eller ännu mer, lägre än riksgenomsnittet. År 2000 fanns 122 ekonomiskt svaga kommuner. På femton år har antalet enligt SCB:s statistik ökat till 142. Under 2017 räknar myndigheten med att siffran kommer att öka ytterligare, till 151 stycken.

Trenden är uppenbar: Den ekonomiska utvecklingen fokuseras till tätorter med hög utbildningsnivå. Kommuner med låg befolkningstäthet och låg utbildningsnivå hamnar efter.

En närmare granskning av de tio kommuner som hade svagast skattekraft förra året visar att åtta var landsbygdskommuner. Två var tätbefolkade kommuner. Inga var storstadskommuner.

Landsbygdskommunen Årjäng har svagast skattekraft i riket, hela 27 procent lägre än riksgenomsnittet. Trots att kommunen får omfattande tillskott via utjämningssystemet beräknas kostnaderna under kommande år öka snabbare än intäkterna. Att de kommuner som redan klarar sig dåligt sannolikt står inför ytterligare ekonomiska svårigheter har två förklaringar:

￭ De långsiktiga utmaningar som kommuner med svag skattekraft står inför har inte blivit lösta. Landsbygdskommuner fortsätter i många fall att hamna efter, i takt med att arbetstillfällen, investeringar och unga talanger lockas till storstäderna. Kommuner där hög andel av invånarna har flyktingbakgrund, som Sveriges tredje största stad Malmö, lyckas inte heller vända utvecklingen. I många fall är det till samma kommuner som nyanlända flyktingar söker sig till.

￭ Enskilda kommuner har mycket små incitament att verka för förbättring. Det kommunala utjämningssystemet i Sverige baseras inte på att kommuner får extra medel utifrån grundförutsättningar, som till exempel befolkningstäthet eller andel flyktingar. Istället jämnas skillnader i utfall ut. Om en kommun genom en klok näringspolitik lyckas få in fler personer i arbete så skapas större skatteintäkter, men 95 procent av de ökade skatteintäkterna försvinner till andra kommuner. Däremot kompenseras kommuner nästan fullt ut om deras redan dåliga skattekraft försämras ytterligare.

Sverige rör sig gradvis mot en kris i den kommunala välfärden. Situationen är oroväckande redan i dag – när den svenska ekonomin hålls uppe av riksbankens minusränta. Hur kommer det att bli när Sverige går in i nästa lågkonjunktur?

För att vända utvecklingen krävs långsiktigt fokus. Näringspolitiken måste utvecklas på statligt plan, så att kommuner med låg befolkningstäthet och hög andel flyktingar får en bättre chans att klara sig ekonomiskt. Detta är ingen enkel utmaning, men kan till exempel nås genom en politik för återindustrialisering som leder till att tillväxt skapas också utanför storstäderna, samt omfattande satsningar på vuxenutbildning – vilket dels kan stödja strukturomvandling i mindre befolkningstäta delar av landet, dels är avgörande för integrationen av flyktingar med låg kunskapsnivå.

Dessutom måste systemet med kommunal utjämning struktureras om, så att utjämningen förvisso fortsätter, men inte som i dag leder till att kommunerna i princip inte tjänar något på att få in fler i arbete. Istället för skattekraft måste utjämningen baseras på faktorer som lokalpolitikerna inte kan rå över, som till exempel befolkningstäthet, geografiskt läge och andelen invånare med flyktingbakgrund.

Förändring är möjligt. Tyvärr tycks probleminsikten, och viljan att agera för förändring, inte finnas vare sig hos regeringen eller hos oppositionen. Det sannolika är därför att välfärdskrisen i kommunerna kommer att bli ett faktum. Det är synd, eftersom krisen åtminstone skulle kunna mildras om politikerna agerade redan i dag.

REPLIK SKL: En fungerande väldärd behöver kostnadsutjämning

Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR)