Skrota förslaget om skatteutjämning

Skatteutjämningssystemets utformning är en evighetsfråga som ställer Sveriges kommuner mot varandra i ett nollsummespel. Bäddat för starka känslor och konfrontationer över tid således. Utjämningskommitténs senaste alster är inget undantag. ”Vinnarna” slåss för sin sak och ”förlorarna” för sin. Förändringar i systemet måste ju resultera i att någon förlorar och någon ska vinna om en ändring ska genomföras.

Vad många inte förstår, eller vill förstå, är att utjämningen mellan Sveriges kommuner är mycket långtgående. Att skylla egna tillkortakommanden på skatteutjämningen är därför inte en hållbar lösning. Visst kan det finnas vissa skevheter men på det stora hela är utjämningen mellan kommunerna total. De skillnader vi ser i skatteuttag är därför ett resultat av olika ambitionsnivå när det gäller kommunernas ansvar för olika verksamheter. Det handlar också om ideologi. Ett antal kommuner i främst storstadsområdena har en uttalad ambition att överlåta så mycket som möjligt åt medborgarna att själva ta beslut om. Det handlar om att utveckla långtgående valfrihetssystem men också om att hålla så låg kommunalskatt som möjligt. Andra kommuner har politiker som tycker att de är bättre skickade att bestämma än medborgarna vilket, självklart, resulterar i högre skatt och närmast obefintlig medverkan från fristående företag i att få hjälpa till med välfärdsverksamheterna.

I Dagens Samhälle nr 14 publiceras en artikel som förmodligen är initierad av de krafter inifrån utredningen som gärna vill se resultatet av sitt arbete bli verklighet. Tyvärr bekräftas genom rubriksättningen just de myter som i grunden är felaktiga och som många har fått om bakfoten. Det är inte så att ”Systemet värderar barn i rika förortskommuner högre – på glesbygdens bekostnad”. Möjligen finns det kommuner där invånarna tjänar en bra bit över genomsnittet, men den skillnaden utraderas av skatteutjämningssystemet.

Vi kan förstå att utredarna och ledamöterna gärna vill se resultat av sitt arbete, men har de gjort sitt jobb på ett vederhäftigt sätt och enligt det uppdrag de fått? Svaret på den frågan måste bli ett tydligt nej. Eftersom de flesta remissvar speglar hur den egna situationen förändras om utredningens förslag skulle genomföras är det intressant att se hur Statskontoret har svarat. Denna institution måste betraktas som neutral i den känsliga frågan.

Statskontoret skriver att ”utredningsdirektivet gav kommittén ett stort handlingsutrymme att förändra utjämningssystemets olika delar. Statskontoret konstatera dock att i allt väsentligt har det föreslagna systemet samma grundläggande uppbyggnad som tidigare.” Lappa och laga således och Statskontoret är starkt kritiskt på ett stort antal punkter.

En viktig punkt i direktivet var att utreda alternativa metoder för inkomstutjämning i syfte att identifiera om det i den nuvarande inkomstutjämningen finns tillväxthämmande faktorer och i så fall, undanröja dessa samt hur incitamentet för ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning kan stärkas. ”Statskontoret anser inte att kommittén har levt upp till direktivet på denna punkt.”

Statskontoret är också starkt kritisk till att kommitténs förslag inte undanröjer påverkansmöjligheter, det vill säga att kommuner inte ska kunna påverka bidrag eller avgifter i systemet. Ett orimligt exempel är bland annat inom individ och familjeomsorgen där kommuners prestation i att snabbt får ut människor i arbete ger sämre ersättning i kostnadsutjämningen.

Orsaken till diskussionen kring skillnaden i ersättning för förskolekostnader står att finna i maxtaxereformen för 13 år sedan som inte följde sedvanliga principer om finansieringsansvar. Att ett antal kommuner på senare år fått för låg ersättning med nuvarande system löses ju inte genom att andra kommuner som sedan länge har haft de högre kostnaderna förlorar sin kompensation. Det enda rimliga är att staten tar sitt ansvar och följer finansieringsprincipen fullt ut.

Den sammanlagda slutsatsen av utredningens förslag måste rimligen vara att den hamnar i arkivet och att en ny utredning tillsätts som får till uppgift att i grunden omarbeta utjämningssystemet och ta tillväxtfaktorerna på allvar.

Leif Gripestam, kommunstyrelsens ordförande (M), Täby

Paul Lindquist, kommunstyrelsens ordförande (M), Lidingö

Pehr Granfalk, kommunstyrelsens ordförande (M) Solna

Anders Berngarn, kommunstyrelsens ordförande (M), Lomma

Stefan Svensson, Kommunstyrelsens ordförande (M), Partille

Olle Reichenberg, kommunstyrelsens ordförande (M), Danderyd

Kjell Jansson, kommunstyrelsens ordförande (M), Norrtälje

Daniel Dronjak, kommunstyrelsens ordförande (M), Huddinge