Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunal ekonomi

Skolans resultat styrs av hur väl pengarna används

På vilket sätt pengarna från utbildningsbudgeten fördelas till olika skolor är en central fråga i den kommunala skolpolitiken. Men ännu viktigare att diskutera är hur pengarna används i skolorna, replikerar Lars Lagheim.

Publicerad: 16 september 2013, 13:28

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

ErsättningsreglerSkolorganisation

Boel Vallgårda, uppdragsstrateg i Uppsala kommun, har skrivit en artikel i Dagens Samhälle den 3 september om hur man där har arbetat fram en mer träffsäker resursfördelning och på det sättet lagt grunden för bättre skolor. Utgångspunkten är den vanliga, elevernas socioekonomiska förutsättningar, men frångick Skolverkets generella SALSA-norm. I stället skapade man en rektorsgrupp ”som gjorde en bedömning av hur stora skillnader de fann rimliga, både för de mest behövande skolorna och för de skolor som skulle få minst”.  Dessutom fann man ”att det inte är ett problem i sig att ha utländsk bakgrund”.

Gott nog, men fördelningen bygger fortfarande på i efterhand erhållen statistik grundad på de resultat som uppnåtts. Jag har sedan min aktiva tid som rektor och projektansvarig i olika projekt i flera kommuner funderat på hur de resultat som alla elever uppnår kontinuerligt och successivt under hela sin skoltid kan ligga till grund för en vidare resursfördelning än vad som kan beskrivas som rätt mängd pengar till rätt skola. Pengar är nämligen inte allt. Viktigare är hur pengarna används.

Resursfördelning handlar också om att få rätt lärarkompetens på respektive skola. Med ekonomiska medel – en, ur elevsynpunkt mer rättvis fördelning av löneutrymmet – borde det gå. Tänk så här; de lärare som når bäst resultat ska ha bra lön. Det är självklart. Men vad är bäst resultat? Slentrianmässigt gör kommunerna som Uppsala och använder sig av slutresultat, typ betyg, betygsgenomsnitt, andel elever med fullständiga betyg etcetera.

I en kommun tog det sig följande uttryck: De skolor som fick bäst slutresultat fick mest pengar att fördela till lärarna. Problemet var bara att kommunens fyra skolors förutsättningar var mycket olika. De två skolor som fick extra pengar till löner låg i välmående villaområden medan de två andra låg i centrum där flerfamiljshusen dominerade. De sistnämnda fick därmed ”betala” kollegernas extra lönelyft.

Om man i stället för slutresultat arbetar med, vad jag vill kalla, utvecklingsresultat med in- och utgångsvärde i alla årskurser varje läsår skulle man kunna styra löneresursen till de som lyfter resultatet mest. De lärare som vill få bra betalt skulle då söka sig till skolor där det största lyftet kan göras, det vill säga till socioekonomiskt mindre gynnade områden.

De frågor som då uppstår handlar om vad man ska bedöma, hur det ska gå till och vem som ska bedöma? Det går naturligtvis inte att redovisa resultat i alla ämnen. Välj istället två kriterier som båda stöttar alla ämnen.

För det första handlar det om elevernas förutsättningar för lärande, kunnande och tänkande, deras skriftspråkliga förmåga. I vårt gravt skriftspråkliga samhälle måste man kunna ta till sig ett skriftligt budskap. Dessutom är det viktigt att kunna ge ifrån sig ett skriftligt budskap som andra förstår och som gör skribenten rättvisa. Till detta ska läggas förmågan att tänka abstrakt och hypotetiskt. Professor Martin Ingvar har visat att just den förmågan utvecklas hos den som kontinuerligt läser skönlitteratur.

Det andra kriteriet är elevernas förmåga att hantera kunskap. Med den läggs fokus på förståelse, förmågan att göra jämförelser, motivera och kommunicera sina tankar och ställningstaganden, kreativitet och analysförmåga etcetera. Behovet av begrepp och faktakunskaper blir stort eftersom det är själva förutsättningen för att kunna visa sitt kunnande och uttrycka och utveckla sina tankar.

Utan att gå in på detaljer börjar man med att ta fram ingångsvärden för de två kriterierna. Den enskilde elevens värde tar klassläraren/mentorn fram. Men viktigare är klassens, årskursens och skolans ingångsvärde. Med rätt datorstöd kan sedan utvecklingen följas och när som helst kan ett utgångsvärde tas fram och utvecklingen avläsas. Visserligen blir skolans första ingångsvärde osäkert – det kan vara frestande att ta fram ett lågt värde – men sen blir systemet självreglerande. Utgångsvärdet är ju nästa periods ingångsvärde. Ambitionen bör bli att försöka göra så korrekta bedömningar som möjligt hela tiden.

Lärarna gör bedömningarna enskilt och tillsammans så att de lär av varandra, bedömarkompetensen utvecklas och bedömaröverensstämmelsen ökar. Resultaten sammanställs på skolan och används för organisations- och metodutveckling. På kommunal nivå används resultaten för att ytterligare finslipa resursfördelningen.

Lars Lagheim, f d lärare, rektor och skolutvecklare i Stockholm och Oslo

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News