Satsningen på tunnelbanan håller inte måttet

Vägar och järnvägar ägs, drivs och förvaltas av den offentliga sektorn i Sverige sedan drygt 70 år. Systemen förstatligades under 1930–40-talen. Sedan dess är det politiker som styr och medborgarna som betalar. Det mesta genom skatter.

Nu vill politikerna i Stockholm och på riksnivå, både Alliansens partier och Socialdemokraterna, bygga ut tunnelbanan och öka bostadsbyggandet. Det är i princip bra. Vi behöver mer kollektivtrafik när vi blir fler som bor i Stockholmsregionen. Och det finns för få bostäder.

Det är dyrt att bygga kollektivtrafik. Och det är särskilt dyrt att bygga i Stockholm, där det ofta är tekniskt komplicerat att komma fram med nya anläggningar. Därtill har vi i Stockholmsregionen en föråldrad kommunindelning som inte längre speglar hur medborgarna bor och rör sig. Ofta bor man i en kommun, åker genom flera andra och arbetar i en tredje eller fjärde. Transportsystem kräver att helheten hänger ihop. Det är svårt att uppnå när det är flera parter som förhandlar. Varav flera har veto genom det kommunala planmonopolet. Det öppnar för politiskt rävspel och förhandlingar som ofta blir dyra.

Det är rimligt att ställa kravet på våra politiker att de försöker motverka de negativa effekterna av en omodern organisering av offentlig sektor just genom sådana här överenskommelser. Det är också rimligt att kräva att politiker verkar för att organisationen förändras när det behövs. Gör en kommunreform i Stockholmsregionen så att vi får en mer rationell kommunindelning. Och för gärna över mer ansvar för planeringen till den regionala nivån, från staten och från kommunerna.

När det gäller det finansiella innehållet i överenskommelsen finns det anledning att vara mycket kritisk. Flera har i debatten påpekat att underlaget till förslagen är tunt. Det saknas klara utredningar om åtgärder och alternativ till de föreslagna åtgärderna. Och det saknas ordentliga kostnadsberäkningar för vad de olika åtgärderna ska kosta. Det finns mycket som tyder på att billigare lösningar skulle kunna tas fram som alternativ till de som nu valts.

Den redovisning av kostnader och finansiering som lämnas i överenskommelsen från Stockholmsförhandlingen är helt enkelt för tunn. Fokus i den enda tabell som redovisas ligger på fördelning av finansieringsbördan mellan parterna (staten, landsting och kommuner). Investeringarna sägs totalt kosta nästan 26 miljarder kronor, inklusive infrastruktur, fordon och depåer. Den upplysningen lämnas i en enda mening. Det framgår inte om det finns medel avsatta för investeringarna. Nya intäkter ska komma från höjd trängselskatt i Stockholm, statliga medel och från kommunala satsningar som kan kräva skattehöjningar.

Om man ser detta som ett prospekt för åtgärder som är avsedda att vinna väljarnas (som är ägarna) stöd så skulle man självklart ha behövt mer information. En intressant jämförelse kan vara reglerna just om prospekt, som gäller företag som vill ge ut aktier eller andra värdepapper, som vi till exempel placerar våra pensioner i. Vi kan då se att Finansinspektionens krav på en sådan emittent är betydligt högre. Parterna i Stockholmsförhandlingen skulle bli stoppade på tröskeln till Finansinspektionen om de kom med att så ofullständigt underlag som man här presenterar.

Det saknas en tydlig verksamhetsbeskrivning eller affärsplan, en tydlig riskanalys, en finansieringsplan, en beskrivning av parternas finansiella ställning och betalningsförmåga och en beskrivning av hur verksamheten är tänkt att organiseras.

Det är rimligt att ställa minst samma krav på verksamheter i offentlig sektor som på privata företag i detta avseende. Överenskommelsen behöver därför kompletteras. Vi som skattebetalare måste få ett tydligare beslutsunderlag att ta ställning till. Innan politikerna beslutar sig för att använda ytterligare 26 miljarder kronor av våra skattepengar.

Alternativ, kostnader och risker behöver belysas mer. Annars finns risk för misslyckanden framöver. Både kostnadsmässigt, verksamhetsmässigt och politiskt. Och se samtidigt över den kommunala och regionala organisationen i Stockholmsregionen.

Björn Hasselgren, tekn dr, forskar om effektivitet i offentlig sektor, Kungliga Tekniska Högskolan