Politiskt mod krävs för att skapa en ny välfärdsbransch

De senaste 20 åren har den svenska välfärden genomgått en revolution. Privata aktörer har klivit in i välfärden och spelar i dag en stor roll i driften av vård, skola och omsorg i nästan alla kommuner i landet. Ända sedan friskolereformerna på 1990-talet har politiker både lokalt och nationellt efterfrågat ett brett utbud av företag och organisationer med ingen eller begränsad vinstutdelning. Lika länge har man misslyckats fullständigt med att skapa denna nya välfärdsbransch.

Sedan januari 2006 har vi i Sverige en speciell bolagsform utformad just för sociala entreprenörer som vill leverera skattefinansierade offentliga tjänster – aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (SVB). Visionen vid införandet var ett myller av små, lokala aktörer som bidrog till välfärden i vård, skola och omsorg runt om i hela Sverige. Så ser det inte ut. Vid årsskiftet hade vi totalt bara 45 SVB-bolag i Sverige, enligt bolagsverket. Men att reformen inte fått något genomslag är ett politiskt misslyckande och beror på ett dåligt genomförande, inte för att intresset saknas för icke-vinstutdelande företagande i välfärden.

När den svenska bolagsformen infördes, var det tydligt influerat av Labours och Storbritanniens arbete för att förnya välfärden. Reformen genomfördes av senaste S-regeringen under påtryckningar från Miljöpartiet. Den var tänkt för verksamheter som tidigare drivits i offentlig regi, till exempel företag som etableras i privat regi inom hälso- och sjukvårdssektorn. Ett aktiebolag, baserat på ett klassiskt AB, men med begränsningar som ska säkra att företagets vinst huvudsakligen stannar kvar i företaget. Bland annat kan företaget bara säljas till ett annat företag som är av samma slag.

En stor anledning till att SVB-bolagsformen skapades var att ge legitimitet åt de företagare som ville bidra till den lokala välfärden. Den socialdemokratiska propositionen slog fast att införandet av bolagsformen ”skulle kunna fungera som en viktig signal om att sådana enskilda verksamheter behövs som ett värdefullt komplement för att utveckla den offentliga verksamheten”.

Skillnaden i resultat i våra två länder är slående. I Storbritannien har man behållit hög legitimitet för privata utförare och skapat en struktur som främjar små sociala entreprenörer. Det finns i dag över 6 000 brittiska ”Community interest companies”. Genom CIC:s har brittiska regeringen också undvikit överdrivna regleringar av privata företag i välfärden, vilket var ett annat huvudsyfte. I Sverige har däremot SVB-bolagen sedan dess fört en tynande tillvaro. Företagsformen fick dock en oväntad uppmärksamhet efter att fackliga organisationer, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet 2012 fört fram dem som en framtid för välfärdens företagare. Tyvärr har de fel. SVB-bolag som de ser ut i dag är inte en lösning på problemet.

I dag finns det få incitament för den som vill driva ett aktiebolag med vinstbegränsning. Efter det att den så kallade stopplagen revs upp 2007 framstår SVB som en halvmesyr som skapar fler problem än möjligheter för den enskilde entreprenören. SVB-företagare möts idag ofta med skepsis av långivare, kommuntjänstemän och andra som är avgörande för företagets utveckling. Tvärtom mot vad tanken med reformen var.

Men företagsformen är i sig inte ett dåligt sätt att driva företag. Det är i den politiska viljan som företagsformen har misslyckats. Den främsta anledningen till att Storbritannien lyckades med sin reform var att det fanns en lång rad incitament, stöd och fördelar för dem som valde att starta ett icke-vinstutdelande företag. Aktiebolag med vinstbegränsning kan fortfarande bli en framgång i Sverige om det finns en politisk vilja att utveckla reformen. Utifrån det framgångsrika exemplet Storbritannien ger vi här tre exempel:

• En utvecklingsfond för SVB-bolag. Denna fond skulle ge finansiellt stöd till sociala entreprenörer som vill leverera offentliga tjänster. Målet är att bygga kapacitet hos sociala entreprenörer att vinna kontrakt för att leverera exempelvis offentlig-finansierad vård; något som ofta är svårt eftersom större, traditionella företag ofta har ett övertag i offentliga upphandlingar. I Storbritannien har den typen av fond varit framgångsrik, där staten lånar ut pengar genom en oberoende instans av privata aktörer som tillsatts genom offentlig upphandling.

• Underlätta etablerandet av sociala banker och nyföretagarcentrum för SVB-företagare. Till skillnad från Sverige har Storbritannien en uppsjö av privata finansiella institutioner riktade mot icke-vinstutdelande bolag. Dessa kan ge finansiering och rådgivning till den speciella situation som SVB-bolag står inför. Som pionjärer på en ny välfärdsmarknad krävs att inte bara råg i ryggen utan också verktygen för att bryta ny mark.

• En tydlig politisk markering. Svenska politiker har en lång tradition av att hylla organisationer med ingen eller begränsad vinstutdelning men i praktiken strunta blankt i att ge dem goda förutsättningar. SVB-reformen är ett talade exempel. För att kunna ta över centrala delar i samhället som vård, skola och omsorg krävs att medborgare såväl som kommuntjänstemän ser SVB-bolag som självklara i välfärden. Inför valet 2014 krävs tydliga vallöften som sociala entreprenörer i välfärden och civila samhällets organisationer kan hålla politiker ansvariga för.

Det behövs politiskt mod för att genomföra politiska visioner. Trots 20 år av stora förändringar i välfärden har inte formerna för företagandet förändrats. Vi behöver innovation i formerna för hur välfärdens företag arbetar. De framstegen kräver inte bara politisk vilja, utan också reformer som gör skillnad.

Hanna Hallin, chef Sektor3 - tankesmedjan för det civila samhället

Karl Palmås, docent, Entreprenörskap och samhällsförändring, Chalmers tekniska högskola