Ohållbara tillståndsregler styr välfärdens tjänster

Nyligen presenterades SNS-rapporten Tillstånd, tillsyn och uppföljning av välfärdstjänster, sammanställd av Eva Hagbjer, doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm. Rapporten är ambitiös och välskriven, pedagogiskt uppbyggd och visar med generande tydlighet bristerna i det lapptäcke av tillstånds- och tillsynsregler som inte längre förmår täcka vårt välfärdssamhälle.

Som chef för Bräcke Diakoni – en non profitorganisation med i dag cirka 1 200 anställda inom hälsovård, äldreomsorg och funktionshinder – är jag en varm anhängare av höga kvalitetskrav och stringent tillsyn och uppföljning. Det är ett bra sätt för ett samhälle att säkerställa att svårbedömda och komplexa välfärdstjänster utförs på det sätt vi bestämt oss för. Goda möjligheter att rapportera missförhållanden för både deltagare och personal i verksamheterna är också viktigt, liksom saklig och kritisk granskning från media. Problemet är att tillståndsfrågan har spårat ur.

Som enskild utförare behöver Bräcke Diakoni tillstånd i en rad fall, där kommuner och landsting inte behöver ett tillstånd. Inte bara gäller det vår organisations samlade förmåga att driva en viss typ av verksamhet – vilket är en fullt relevant parameter – utan även detaljer som tillsättning av chefer, den interna organisationen och lokalernas utformning. Till detta kommer en snudd på diskriminerande syn på hur människor med snarlika behov, men i olika ålder eller olika kombinationer av funktionsnedsättningar, nekas tillstånd att vara i samma verksamhet.

Några andra exempel ur Bräcke Diakonis verksamhet de senaste 2-3 åren innehåller flera välmeriterade chefer som vi efter gedigna rekryteringsprocesser anställt, men som av oklara skäl sedan inte godkänns som chefer. Vi har också tagit över verksamhet som kommunen bedrivit utan tillståndsplikt i egna lokaler, men där exakt samma lokaler inte får tillstånd i vår regi.

I grova tal drivs 85 procent av all vård och omsorg i Sverige av offentliga utförare, och cirka 15 procent av andra företag och organisationer. Strukturen kring tillstånd och uppföljning bygger på en felaktig grunduppfattning att enskilda utförare håller dålig kvalitet och offentliga bra. Den praxis som utvecklas går också åt fel håll. De lokala skillnaderna är stora och omotiverade, nationell normbildning saknas, orättvisa villkor blir följden och helheten är ohållbar ur ett bredare samhällsperspektiv. Som medborgare vill jag ju veta att verksamheter, lokaler och professionella jag möter är av den nivå vi har rätt att förvänta oss – oavsett utförare.

Tillsynsmyndigheter som har i uppdrag att använda resurser och arbetssätt likadant mot offentliga och enskilda utförare – och med tydliga sanktioner till sitt förfogande – är en bra grund för systematisk kvalitetsutveckling. Som det är i dag skulle en mängd (välfungerande) offentliga verksamheter behöva stängas direkt om deras verksamhet granskades på samma sätt som de privata. Det kan inte vara rätt väg att gå, men vi måste bli lika inför lagen.

Martin Ärnlöv, direktor/vd Bräcke Diakoni