Kommunerna behöver en konkurslag

Att planera för krisläget innebär inte att man säger att en kris står för dörren, men man har lagliga regelverk på plats på samma sätt som vi har lagar som reglerar hur vi agerar naturkatastrofer och ödeläggelse. Det är bättre att agera nu och få en lagstiftning på plats eftersom man kan få en bred politisk samling kring en sådan lagstiftning när det inte stormar vilt utanför.

Internationellt är detta redan på plats i flera länder. Sverige införde för 1996 lag om företagsrekonstruktion för att möjliggöra rekonstruktion av företag med temporära ekonomiska svårigheter. Denna lag baseras konceptuellt på den amerikanska konkurslagstiftningens kapitel 11 och den tidigare ackordslagen. Det man borde gjort 1996 var att även införa en liknande lag som den amerikanska konkurslagstiftningens kapitel 9 som ger kommuner möjlighet att lösa ett kommunalt obestånd.

I Sverige har det varit otänkbart att en kommun skulle kunna hamna på obestånd, även om Haninge Kommuns bostadsbolag kom i gungning i början på 1990-talet med ett annalkande obestånd och en utstående kommunal borgen på 2,8 miljarder kronor. Detta löstes med statligt ingripande. Då för 25 år sedan var problemet begränsat till ett bostadsbolag i en kommun.

Det finns i dagsläget 290 kommuner. Av dessa listar Tillväxtverket ett tjugotal som benämns ”genuint sårbara”, men den bedömningen omfattar enbart vilken beroendeställning en kommun har till en större arbetsgivare. Det finns även en betydande dold sårbarhet i form av ökat ansvar utan ökande intäkter, eftersom nya invånare har rätt till tjänster och kommunala förmåner samtidigt som endast ett fåtal nya immigranter enligt offentliga data har beskattade tjänsteinkomster de första åren efter bosättning.

Den kommunala ekonomiska exponeringen för utslussning och integration av nyanlända drabbar även kommuner med väldigt skiftande styrka. Ovanpå dessa faktorer kommer en ändrad demografi. Utflyttningskommuner har kostnader för äldrevård som de är skyldiga att tillhandahålla enligt lag, men skattebasen eroderas genom utflyttning av skatteproduktiva medborgare.

Hur man än vrider på detta är det sannolikt att ett antal kommuner vid en kommande lågkonjunktur kan få svårigheter att leva upp till sina ekonomiska utfästelser och åtaganden enligt lag. Frågan är hur många kommuner som skulle klara en kontrollbalansräkning och undvika betalningsinställelse i en framtida kris?

Dagens system med kommunal skatteutjämning döljer idag ekonomiska obalanser i sårbara kommuner, men det bygger på att det finns någonting att distribuera. En generell ekonomisk kris skulle göra att det distribuerbara utrymmet avdunstade och lämnade kvar endast fraktioner av dagens summor. Det skulle i sin tur påskynda krisen i redan utsatta och ekonomiskt svaga kommuner.

En lag om kommunal ekonomisk rekonstruktion skulle inte bara ge finansmarknaden och långivare ett förutsägbart regelverk att värdera risk utifrån, utan skulle även ge lagstöd för lägre kommunala servicenivåer under en rekonstruktionsfas eller fär förutsägbara statliga insatser. Om rekonstruktion misslyckas inom viss tid kan en lag även ge lagstöd för en upplösning av kommunen och överföring av dess delar eller helhet till näraliggande kommuner.

Lagen finns inte men den behövs. Det vore tillrådligt att diskutera detta nu, när det finns tid för politisk partiöverskridande samling, utredning och remiss. En sådan ordning är betydligt bättre än att försöka lösa knipan sen, när hela havet stormar.

(Artikelns innehåll reflekterar enbart författarens enskilda inställning och saknar koppling till dennes tjänsteställning och arbetsgivare.)

Jan Kallberg, disputerad statsvetare och jurist. Assistant Professor, United States Military Academy (West Point), USA