Infrastrukturskulden bromsar tillväxten

Infrastrukturen är i många avseenden samhällets ryggrad. Vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och godsterminaler i gott skick är en grundförutsättning för en konkurrenskraftig ekonomi. Det vältrimmade nätverk som får transportkedjor att fungera är ofta omärkligt, så länge allt går friktionsfritt. Men när fel uppstår märker vi omedelbart konsekvenserna. Varorna i butikshyllorna tar snabbt slut, arbetet blir stillastående när underleverantören inte får fram sina produkter i tid och medarbetare blir försenade eller uteblir från jobbet. De samhällsekonomiska kostnaderna för bristande infrastruktur är enorma.

Sverige är ett avlångt och glesbefolkat land och därför starkt beroende av en väl fungerande infrastruktur. Men investeringar i infrastruktur är kostsamma och genererar dessvärre oftast inte ett omedelbart ökat politiskt stöd. Samtidigt drabbar underlåtenhetsförsyndelser sällan de ansvariga då de problem som underinvesteringar ger upphov till ofta dyker upp först långt senare. Det är en viktig förklaring till att nivån på infrastrukturinvesteringar har minskat väsentligt sedan 1950 – både som andel av BNP och i förhållande till de faktiska transporterna.

Inte förrän under början av 2000-talet har investeringarna börjat ligga på nivåer i paritet med tillväxten. Gamla försyndelser gör sig dock ständigt påminda. Det märks när det gäller såväl vägnätet som järnvägen. Därför är Regeringens satsning på drygt 500 miljarder fram till 2025 välkommen. Men även om satsningen är omfattande räcker den inte för att betala av den upparbetade skulden sedan 1950-talet.

På uppdrag av TransportGruppen fick WSP Analys & Strategi studera storleken på den ackumulerade infrastrukturskulden samt vilka effekterna skulle bli på sysselsättning och tillväxt om skulden betalas av. WSP har beräknat effekterna med hjälp av den regionalekonomiska modellen rAps och tar sin utgångspunkt i en metaanalys där resultatet från 101 vetenskapliga artiklar om sambandet mellan infrastruktur och ekonomisk tillväxt har sammanställts.

Av rapporten framgår att det föreligger ett robust samband mellan investeringar i infrastruktur och ekonomisk tillväxt. De studier som är gjorda på regional data uppvisar en genomsnittlig så kallad outputelasticitet på 0,12. Det innebär att en ökning av infrastrukturkapitalet med 10 procent ökar näringslivets produktion med 1,2 procent.

För att sluta gapet mellan investeringar i infrastruktur och tillväxt i BNP till år 2025 behövs investeringar omfattande 184 miljarder kronor, utöver de investeringar som redan beslutats. WSP:s beräkningar visar att en sådan satsning skulle innebära betydande effekter på såväl produktion som sysselsättning. Först kommer en omedelbar efterfrågeeffekt till följd av en ökad aktivitet inom bygg- och anläggningssektorn och därefter ett mer långsiktigt genomslag som effekt av att den förbättrade infrastrukturen stärker näringslivets produktivitet.

Rapporten visar att den efterfrågedrivna sysselsättningseffekten ökar successivt under åren fram till 2030, då den toppar på drygt 20 000, vilket motsvarar 0,5 procent fler sysselsatta. Genomslaget på den samlade produktionen i riket beräknas år 2030 till drygt 62 miljarder kronor. I relativa termer motsvarar det en BNP-ökning med 1,2 procent, det vill säga en ökning med ungefär 50 procent av ett års normal BNP-tillväxt. Investeringar i infrastrukturen innebär alltså substantiella bidrag till samhällsekonomin både i kronor och i jobb.

Drygt 100 nyinvesteringsprojekt på läns- eller regional nivå står i dag utan finansiering. Grovt uppskattat motsvarar dessa en total investeringsvolym på 300-400 miljarder kronor. Lämpliga projekt finns alltså. Nu återstår politisk vilja.

Peter Jeppsson, vd Transportföretagen