Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag11.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Kommunal ekonomi

Högskattesamhället minskar tryggheten

I en rapport har vi granskat välfärdsstatens tjänster och vilka väntetider medborgarna ställs inför i olika delar av Sverige när de efterfrågar dessa tjänster. För många är väntan fortfarande oacceptabelt lång.

Publicerad: 14 november 2011, 10:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Skatter

Framväxten av den svenska välfärdsstaten är berättelsen om hur staten och medborgarna över tid ingick ett kontrakt, en överenskommelse som reglerade och fördelade både resurser och ansvar. Politiker från alla läger vände sig i bred konsensus till väljarna och avgav ett löfte: i utbyte mot kraftigt höjda skatter försäkrades att det huvudsakliga ansvaret för medborgarnas välfärd i framtiden skulle axlas av staten.

Med tiden kom allt fler dimensioner av svenskarnas vardagsliv att omfattas av välfärdskontraktet med staten. Ansvaret för skolgång, omsorg, vård, arbetslöshet och omhändertagande på ålderns höst övergick med åren från medborgare till stat.

Utvecklingen förändrade Sverige och svenskarnas beteende i grunden. Genom upprättandet av välfärdskontraktet uppfattade många medborgare ansvaret för den egna tryggheten som överflödigt. I takt med stigande skatter har den disponibla inkomsten också i ökad utsträckning kommit att betraktas som vigd åt privat konsumtion. Svenskarnas genomsnittliga sparkvot har de senaste 25 åren legat på 2 procent. Detta sätter tydliga avtryck i människors vardag och bristen på ekonomiska resurser gnager på tryggheten. Enligt en ny undersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro uppger hela 27 procent av svenskarna att de inte skulle klara sig längre än en månad om lönen plötsligt slutade komma. Hela 20 procent säger sig stå utan ekonomisk buffert.

Siffrorna tecknar en dyster bild av Sverige. Men svenskarnas låga sparande är faktiskt fullt rationellt, givet välfärdskontraktet mellan stat och medborgare. Varför ska man lägga undan en stor del av den magra nettoinkomsten för att sörja för den egna tryggheten när staten redan har lovat säkerhet och fått generöst betalt för att tillhandahålla samma tjänst?

I rapporten Väntan på välfärden, som släpps på Timbro i dag måndag, har vi granskat välfärdsstatens erbjudande. Utifrån offentlig statistik från bland andra SKL har vi undersökt om det offentliga förmår att leva upp till sina löften. Rapporten spänner över en rad centrala politikområden med fokus på väntetiderna i olika delar av systemet.
Resultatet av vår genomgång är ingen munter läsning. Den som blir arbetslös får vänta i genomsnitt en och en halv månad på a-kasseersättningen medan den som blir sjuk får vänta i två månader på sjukpenning. Trots de i medierna uppmärksammade väntetiderna i vården är väntan för många fortfarande oacceptabelt lång. Exempelvis får en av fyra som är i behov av en operation för ärrbrock vänta i över tre månader på behandling.

Skillnaderna varierar beroende på var i landet man bor. I Dalarna får bara 53 procent av alla som behöver behandling för gallsten vård inom tre månader, samtidigt som motsvarande siffra på Gotland är 100 procent. I Grästorps kommun tar det i genomsnitt en dag från dess att någon ansöker om en plats på äldreboende tills dess att personen ifråga erbjuds en plats, men i Upplands Väsby tar samma process 138 dagar.

Inför denna verklighet har stora delar av befolkningen inget alternativ till att vänta. I den svenska välfärdsmodellen ställs medborgarna nakna inför staten att saknar alternativ till att vänta på att den ska se efter deras behov. I brist på egna ekonomiska tillgångar tvingas många välja mellan att betala elräkningen eller köpa nya kläder till barnen när utbetalningarna från socialförsäkringssystemen inte kommer i tid. Och på ålderns höst kan många inte annat än hoppas på att tjänstemännen har gjort rimliga demografiska beräkningar av behovet av äldrevårdsplatser i kommunen.

Svenskt 1900-tal var ett högskatteexperiment av unikt slag. Politiker, övertygade om välfärdsstatens överlägsenhet, utvidgade det offentligas domäner i ett rasande tempo. I dag ser vi resultatet. Trots världens högsta skatter brister välfärden. Samtidigt innebär avsaknaden av egna besparingar att stora grupper är oförmögna att hantera de väntetider som välfärdsstatens utformning ger upphov till. Detta är ett illavarslande tecken som måste tas på största allvar.

Det är hög tid för politikerna att medge välfärdsstaten uppenbara begränsningar. Det offentliga måste avstå ifrån att beskatta medborgarna i så hög grad som i dag och samtidigt måste fler få möjlighet att buffertspara. Medborgarna måste också ges rätt att efter egen klokskap använda sina pengar till vård och omsorg. I korthet måste var och en få större frihet att hantera livets utmaningar. Endast så lägger vi grunden för ett robust och tryggt samhälle.

Simon Westberg mfl, Rapportförfattare Timbro

Felix Åberg, Rapportförfattare Timbro

Philip Lerulf, Timbro, projektledare för Folkkapitalism

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Skatter

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev