Hejdå kunskapssamhället Sverige

Vi borde kanske inte vara så överraskade. Hittills har så kallade satsningar på kvalitet mest handlat om att hålla skeppet flytande eller skapa ändamålsenliga kontrollfunktioner. Det som vi studenter ser som det mest pressande, kvalitetshöjande insatser för själva utbildningen, verkar däremot inte intressera makthavarna i riksdagen. Kanske är det inte tillräckligt kortsiktigt?

Höjd kvalitet i högre utbildning är något som såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet lovade inför valet 2014. Det är en fråga som i stort sett alla riksdagspartier rimligt nog säger sig vara måna om. Det gör att vi från studenternas håll ställer oss frågande, då det ännu en gång (den sista innan nästa val) inte lagts någon satsning på en av de mest effektivt kvalitetshöjande instanserna inom högre utbildning – ökat studentinflytande.

Studentinflytandet är också avgörande för flera styrsystem. För att fylla sin roll i det stora sammanhang som ser till att högre utbildning i Sverige håller världsklass behöver studentkårerna trygga förutsättningar för att fullfölja sitt huvudsakliga syfte enligt lagen: att bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen och förutsättningarna för studier vid högskolan.

Ett sådant styrsystem är det vi har för att kontrollera och säkra kvaliteten i högre utbildning. Sveriges nya kvalitetssäkringssystem från 2016 är klokt nog starkt knutet till vikten av ett fungerande studentinflytande. Det är ett bra system, men ett system som behöver ett starkt studentinflytande för att fungera på bästa sätt. Studentkårerna är en oumbärlig säkerhetsventil i vardagen som inte kan ersättas av kvalitetsgranskningar var sjätte år. Att studenter medverkar och har inflytande i vardagen får direkta effekter på våra utbildningar. Systemen gynnar varandra!

Andra system som just nu diskuteras är de för statens styrning och finansiering av universitet och högskolor. Där föreslås exempelvis att lärosätena får sina resurser i en samlad pott. Ju friare lärosätena kan omfördela resurser mellan de olika delarna av verksamheten, desto viktigare är de interna kontrollmekanismerna. Att införa ett samlat anslag förutsätter att studentkårerna har förutsättningar att följa och agera på utvecklingen. Om utbildningskvaliteten försummas måste studentkårerna ha resurser och kompetens för att upptäcka det och agera. Om studentkårerna inte har rätt förutsättningar finns det en risk att vare sig riksdagen eller allmänheten skulle få reda på om det nya resurstilldelningssystemet visar sig ha stora brister.

Så, hur kommer det sig att vi inte ser en förändring åratal av påpekande och utredande senare? Kan det vara så att alla löften om kvalitet egentligen mest handlade om enkelt mätbara röster snarare än kvaliteten i sig? Oavsett vilket så förväntar vi oss att samtliga partier, inte minst de som förhandlat fram denna budget, funderar ordentligt över hur de bidrar till ett försvagande av en fantastiskt effektiv och kraftfull kvalitetsfunktion i samhället. Vi förväntar oss  oss politiskt ansvarstagande och åtgärder. Nu kan vi inte vänta längre.

Charlotta Tjärdahl, ordförande Sveriges förenade studentkårer