Ekonomiska intressen bakom SNS-kritik

”Det är en intressant rapport. Synd att debatten om den blivit så konstig”, säger ordföranden i SNS, Arne Karlsson, i tidningen Fokus om SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

Jag instämmer. Debatt har det ju blivit, men i mycket liten utsträckning om det som är rapportens kärna. Som för att citera skolkapitlet är frågan ”hur regelverk, kontroller och sanktionsinstrument ska utformas för att i högre grad utnyttja det fria skolvalets goda sidor och minska dess potentiella skadeverkningar”. Eller, i mer generella termer, hur skattefinansierade välfärdsmarknader med olika utförare ska utformas så att utbytet av skattepengarna blir optimalt med utgångspunkt i de olika krav som ställs på dem: valfrihet, likvärdighet, hushållning med skattepengar och så vidare.

För skattefinansierade ”marknader” skiljer sig från vanliga kommersiella marknader. Kundvalen styrs inte via prismekanismen. Producenter kan ibland påverka efterfrågan uppåt (typfall sjukvård och läkemedel). Informationsasymmetrin mellan konsument och producent och mellan olika konsumenter kan vara stor, och få såväl kostnadsdrivande som segregerande effekter. Och skattefinansierade ”marknader” ska därtill, inom ramen för de ekonomiska begränsningar som sätts av skattenivån, tillgodose både individuella och samhälleliga mål.

Att det kräver noggrannhet i utformningen av både regelverk, konstrollsystem och ekonomiska incitament är uppenbart. Det gäller både om offentligt och privat drivna verksamheter – eftersom driftsformen i sig själv inte avgör vare sig kvalitet eller kostnadseffektivitet.

SNS-rapporten konstaterar att det inte går att belägga att konkurrensutsättningen fått de positiva effekter för kostnadspress och kvalitetsökningar, som varit ett tungt argument för privatiseringarna. Det kan översättas med att driftsformen i sig själv inte är avgör någonting; det avgörande är just organisation, incitament, regelverk, utvärderingar.

Varför ska det bli sådant rabalder om det? Alla brukar ju hävda att det inte är intressant vem som driver verksamheterna, det intressanta är resultaten. Då borde väl alla vara intresserade av att diskutera just resultaten, och hur de kan bli bättre. I stället har debatten fastnat i det vanliga grälet om driftsform.

Många ser den som ett angrepp på valfriheten, vilket är fel; rapporten slår fast att valfrihet har ett uppenbart värde. Rapporten problematiserar till en del begreppet, men vad är det för fel med det? Att problematisera ett värde är inte att ifrågasätta det, snarare en förutsättning för att minimera med att olika värden – exempelvis valfrihet och likvärdighet – kan kollidera med varandra.

Andra ser ett angrepp på privata aktörer inom välfärdssektorn. Det är också fel. Rapporten ifrågasätter inte de privata aktörerna, den diskuterar hur regelverket för dem ska se ut. Och återigen, vad är det för fel med det?

Själv misstänker jag att det är starka ekonomiska intressen snarare än en brinnande valfrihetsideologi bakom de hårda reaktionerna på SNS-rapporten. Avkastningen på det totala kapitalet är påtagligt högre i de privata företagen inom välfärdssektorn än inom privat företagande som helhet. Jag tror inte att det beror på att välfärdsföretagen är så oerhört mycket mer effektiva än, exempelvis, konkurrensutsatt industri. Jag tror att det beror på regelverk som gör att de får för mycket betalt – exempelvis det fastprissystem vi har inom skolsektorn, som innebär att skolor kan få ersättning för kostnader de faktiskt inte haft.

Och det är naturligtvis begripligt att man inte så gärna vill ha några förändringar som minskar dessa förtjänstmöjligheter. Det må ursäktas oss att vi, som är mer intresserade av frågan om klok hushållning med skattepengar – utan att därför vilja förbjuda vare sig valfrihet eller privata aktörer – ser annorlunda på saken.

Anne-Marie Lindgren, Utredningchef, Arbetarrörelsens Tankesmedja