Därför bör Nobelcentret ligga i en nybyggd stadsdel

Att i Alfred Nobels anda kunna bidra till ”mensklighetens största nytta och ge ett bidrag till Stockholm och Sverige” anförs i olika sammanhang i Nobelstiftelsens argumentation för ett nytt Nobelcenter på Blasieholmen i Stockholm. Visst är det sannolikt så att en byggnad, som rymmer Nobelstiftelsens samlade verksamhet, skulle komma till stor nytta.

Däremot finns det all orsak att betvivla att det skulle vara bra för Stockholm att denna byggnad placeras just på Blasieholmen i Stockholms absoluta centrum och i dess historiskt kanske mest värdefulla stadsmiljö.

Det motsägs av forskning och erfarenhet runt om i världen och bygger helt på antaganden. Någon samhällsekonomisk analys av konsekvenserna för Stockholm finns inte med i beslutsunderlaget till den detaljplan som ska beslutas i kommunfullmäktige inom kort.

Detta är desto mer anmärkningsvärt då kritiken mot förslaget från de experter och expertorganisationer som har att värna om Stockholms bebyggelseutveckling i stort sett är enhällig. Till detta kommer att medborgarna inte, i ett så viktigt ärende som detta, beretts tillfälle att ge synpunkter i programsamråd. De har i stället ställts inför fullbordat faktum när det gäller lokaliseringen.

För Stockholms utveckling kan inte den föreslagna lokaliseringen av Nobelcenter bidra till något positivt vare sig ekonomiskt, socialt eller ekologiskt.

Det vore ett stort misstag att nu missa möjligheten att lokalisera en värdeskapande verksamhet som Nobelcenter till någon av de nya stadsdelar som är under utbyggnad – som till exempel Hagastaden, Gullmarsplan eller Liljeholmen. Det gäller såväl företagande, skatteintäkter, fastighetsvärden, integration och kanske främst de boendes livskvalitet och känsla för platsen.

Redan i dag är alltför stor del av de för Stockholm mest symbolladdade institutionerna lokaliserade inom en radie av 600-700 meter från Kungliga slottet. Det som uppfattas som innerstad är i ett internationellt perspektiv minimalt i förhållande till helheten. Centrum är redan på väg att överhettas. Av utredningsunderlaget framgår att trafiklösningen inte är godtagbar och dessutom omöjlig att åtgärda.

Vill Stockholm framstå som en betydelsefull växande storstad så måste man, genom ny storslagen arkitektur där utvecklingen nu sker, våga satsa helhjärtat på att öka stadskärnan genom att skapa värde hos nya områden i stället för att fortsätta dagens starkt centralistiska trend.

De flesta av de monumentalbyggnader som vi i dag ser utmed vattnet i området norr och nordost om Gamla Stan tillkom under 1800-talet parallellt med och i noggrann samplanering med övrig bebyggelse.

Att Nobelcenter skulle dominera över både närliggande historiskt värdefulla monumentalbyggnader och stadsrummets hittills så väl sammanhållna front mot vattnet har också en prislapp i samhällsekonomiska termer. Att genom en alltför stor byggnad med extremt avvikande form försvaga Stockholms unikt säregna karaktär är att försvaga en viktig del i Stockholms varumärke.

Den gamla hamnmiljön, som måste utplånas om Nobelcenter byggs på platsen, är sannolikt på sikt ovärderlig för Stockholms turistinkomster inte minst för att den erbjuder en för bibehållen attraktionskraft nödvändig utveckling av Stockholms sjöfartsminnen.

Marin verksamhet har pågått här sedan 1500-talet då platsen var svenska flottans skeppsgård. Att tullhuset och magasinen finns kvar är unikt också i ett europeiskt perspektiv och i marken finns lämningar som kanske är väl så intressanta som Vasaskeppet.

Till detta kommer möjligheten till rimlig utveckling av Nationalmuseum och av skärgårdsturismen som också gravt försvåras om skärgårdsflottans utrymme på land begränsas i stället för att öka.

Forskning och exempel från vitt skilda platser jorden runt visar att en speciell och oöm miljö som den gamla hamnen, till skillnad från en byggnad som Nobel Center, är oslagbar när det gäller att skapa den centralt belägna vattennära mötesplats som så väl behövs i centrala Stockholm.

Betydligt klokare vore att utveckla museiparken och kajerna tillsammans med de befintliga sjöfartsbyggnaderna med uteserveringar och restauranger sida vid sida med skärgårds- och sjöfartsverksamheten.

Mer i linje med Nobelstiftelsens ändamål och betydligt mer gynnsamt för Stockholms utveckling vore att idén om Nobelcenter realiseras inom Stockholms senaste satsning Hagastaden. Ett läge vid Nya Norrtull intill Wennergren Center med utsikt över Nationalstadsparken och Brunnsviken borde kunna utvecklas till ett för Nobelstiftelsen attraktivt alternativ.

Det vore direkt oansvarigt att grotta in sig i det gamla utan noggrann samhällsekonomisk konsekvensanalys och utan att ta hänsyn till den starka kritik som framförts mot förändrad stadsbild och förlust av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Mats Wilhelmsson, professor avdelningen för bygg- och fastighetsekonomi, KTH

Thomas Polesie, professor i företagsekonomi Handelshögskolan Göteborg

Kerstin Barup, professor i bebyggelsevård vid Arkitektskolan, LTH

Peter Elmlund, Urban City Research, Ax:son Johnson Stiftelsen

Gunnel Engwall, fd preses i Vitterhetsakademien (2006-13)

Tigran Haas, docent/lektor i samhällsplanering och stadsutformning KTH

Johan Mårtelius, professor i arkitekturhistoria KTH

Kerstin Westerlund Bjurström, arkitekt SAR/MSA Stockholmskyline