Cancern gav mig en ny syn på vinster i välfärden

Frågan om vinster i vård, skola och omsorg är just nu högaktuell. LOs tydliga ställningstagande mot vinster i välfärden har väckt socialdemokraternas vänsterflygel och nu har även Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg i sin söndagskrönika den 21 oktober sällat sig till kritikerna av det hon kallar "högerns blinda marknadsdyrkan".

Själv befinner jag mig just nu som patient på Johannesgården på Stora Sköndal i Stockholm efter en canceroperation. Ett val jag kunde göra tack vare det fria vårdvalet i Stockholm. Johannesgården är en fantastiskt fin anläggning där man nu kör hårt med mig för att jag ska rehabiliteras. Från ett brukarperspektiv inifrån verksamheten kan jag konstatera att man i denna mycket välskötta verksamhet använder sitt eventuella överskott till att bygga ut verksamheten med ytterligare ett välbehövligt Rehab och avlastningshem för akutvården.

Stora Sköndal är bara ett exempel på hur ett stort antal verksamheter inom välfärdssektorn bedrivs i stiftelseform. Vinster återanvänds i verksamheten för att höja kvaliteten eller bygga ut verksamheten, eller fonderas till sämre tider och oförutsatta kostnader. Stora Sköndal, Blomsterfonden, Borgerskapet och andra värdeburna aktörer utgör en skarp och viktig kontrast till den bild som den svenska vänstern målar upp av privata aktörer i välfärdssektorn som ett gäng girigbukar som flyr från skatten.

Genom att tillåta privata aktörer att konkurrera på den tidigare offentliga marknaden har allianspolitiker i Sverige ökat människors valmöjligheter inom vård, skola och omsorg. När man nu i efterhand utvärderar reformerna så står det klart att allt inte blev som det var tänkt. En av de bärande tankarna bakom valfrihetsreformerna var att entusiastiska medarbetare skulle kunna knoppa av verksamheter och bilda ett eget bolag som på kommunens beställning utförde omsorg efter förutbestämda kriterier och kvalitetskrav.

Jag är den förste att erkänna att allt inte blev som vi tänkt. Att stora riskkapitalbolag gick in i en helt riskfri bransch, enbart i syfte att göra en maximal vinst och sedan föra ut denna till skatteparadis, ter sig för en var mycket stötande. Att avknoppade verksamheter som tagits över av engagerade medarbetare efter något år säljs med stor vinst till en stor koncern var heller inte meningen.

Vi liberaler är definitivt inte några anhängare av statlig eller kommunal reglering i allmänhet.

Men i dessa fall så måste vi se över formen för att bedriva privat verksamhet inom välfärdsområdena. Min åsikt är att det är helt nödvändigt att regeringen skyndsamt tittar på en lösning som syftar till ett mer långsiktigt ägande och ett måttligt vinstuttag.

Det är lätt att med facit i hand kritisera valfrihetsreformerna. Lika lätt är det att glömma den totala avsaknaden av valfrihet inom vård, skola och omsorg i Sverige före 1990-talet, då bara den som hade tillräckligt tjock plånbok kunde betala för ett privat alternativ. Att som LO och delar av socialdemokratin helt vilja förbjuda vinster i välfärden skulle effektivt ta död på alla privata initiativ. Sådana tankar hör hemma bakom Berlinmuren på 1960-talet.

Det vore också hälsosamt om vänsterns debattörer tog sig en funderare på vart de omtalade "vinstmarginalerna" tar vägen i kommunala och landstingsdrivna verksamheter. Om det finns så mycket pengar att plocka ut ur privatägd verksamhet så finns det rimligen en hel del offentligt drivna verksamheter som skulle kunna bedrivas avsevärt effektivare men med bibehållen kvalitet. Det är alltså inte vinsten i sig som är problemet, utan vad man använder den till.

Karl Bern, cancerpatient, ledamot av kommunfullmäktige i Stockholm och ordförande (FP) för Älvsjö Stadsdelsnämnd