Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Kommunal ekonomi

Balanskravet bör värnas - inte skrotas

Avsikten med mitt utredningsförslag är att göra redovisningen mer genomskinlig och tydlig för politiker och andra som vill ha insyn i kommunens eller landstingets resultat. Det handlar definitivt inte om låtsasredovisning, skriver Clas Olsson i en replik.

Publicerad: 3 november 2011, 11:14

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Balanskravet infördes år 2000, i spåren av den djupa och ganska långvariga 90-talskrisen, som innebar stora påfrestningar på hela den offentliga ekonomin. Många kommuner och landsting gick med stora underskott och staten gick in med särskilda insatser för de kommuner och landsting som hamnat i speciellt svåra ekonomiska problem. Balanskravets syfte var att förebygga att en liknande situation uppstod igen i framtiden.

Balanskravet har fått stor betydelse för den ekonomiska styrningen i kommuner och landsting. En stor majoritet av kommunala företrädare vittnar om balanskravets betydelse, och få ifrågasätter dess värde eller existens. Däremot har det framställts synpunkter på utformningen, och man har pekat på behovet av att göra balanskravet mindre stelt bland annat för att undvika ”inlåsning” av tidigare överskott samtidigt som underskott måste återställas. Balanskravet tenderar också att förstärka kommunsektorns följsamhet till konjunkturen på ett ur stabiliseringspolitisk synpunkt olyckligt sätt – vilket skedde som en följd av finanskrisen 2008.

Jag har utformat mina förslag för att möta dessa problem och för att samtidigt värna en långsiktigt hållbar ekonomi. Ett av förslagen är att reglerna ändras så att de medger kommuner och landsting att på ett ”ordnat” sätt kunna spara av sina överskott i en resultatutjämningsreserv när det är goda tider, och sedan kunna ta fram dem för att undvika underskott i tider när skatteunderlaget utvecklas långsammare. Det ökar möjligheterna att klara en stabil verksamhet oberoende av konjunktursvängningar.

Syftet med förslagen är att på ett klokt sätt mildra vad som från kommunalt håll upplevts vara en överdriven stelbenthet i det nuvarande regelverket. Det är svårt att se på vilket sätt detta skulle kunna tolkas som en överdriven ”detaljreglering” och ”ett misstroende beträffande kompetens och förmåga bland såväl kommunpolitiker som ekonomer att själva kunna utforma egna principer och utgångspunkter för den ekonomiska styrningen”, som ordföranden i Föreningen Sveriges Kommunalekonomer (KEF) Staffan Moberg skriver i en debattartikel i Dagens Samhälle nummer 38.

Det finns idag två resultatbegrepp i reglerna för kommunal redovisning och ekonomisk förvaltning – dels årets resultat (=förändring av eget kapital) och dels det så kallade balanskravsresultatet som beräknas genom justering av årets resultat för vissa poster av engångskaraktär, till exempel realisationsvinster eller orealiserade vinster eller förluster i värdepapper. Balanskravsresultatet kan sägas motsvara resultatet i den kommunala kärnverksamheten, och är det resultatbegrepp som balanskravet prövas mot.

Utredningen föreslår att en prövning mot båda resultatbegreppen ska göras innan ett överskott får avsättas till en resultatutjämningsreserv – detta för att säkra både ökningen av det egna kapitalet och att kärnverksamheten går med överskott. Bland annat som en följd av detta föreslås också att resultaträkningen ska byggas ut med några ytterligare rader som visar dels de så kallade balanskravsjusteringarna, dels förändringen av resultatutjämningsreserven och slutligen resultatet efter dessa poster – balanskravsresultatet - på sista raden.

Avsikten är att göra redovisningen mer genomskinlig och tydlig, både för beslutande politiker och för andra som vill ha insyn i kommunens eller landstingets resultat. Det handlar definitivt inte om låtsasredovisning! Ekonomer i kommuner och landsting, som KEF företräder, har självfallet en viktig roll i att tydliggöra begreppen och verka för bästa möjliga beslutsunderlag.

Utredningens förslag har utformats med utgångspunkt från vår tradition med stark kommunal självstyrelse och att kommuner och landsting har vilja och förmåga att ta ett stort ansvar för sin ekonomi och hantera den på ett klokt sätt. Förslaget är en avvägning mellan att göra balanskravet mer flexibelt och att värna en långsiktigt stabil ekonomi. De synpunkter som KEF framför bör självfallet prövas för att reglerna ska bli ändamålsenliga utifrån syftet. Idén om att avskaffa balanskravet känns dock inte helt förankrad i verkligheten.

Fotnot: Artikelförfattaren är analyschef på Arbetsförmedlingen och fd chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting.

Clas Olsson, Särskild utredare, fd chefsekonom SKL

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News