Ahlenius kritik mot revisionen är naiv

Den före detta chefen Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius angriper och kritiserar ofta den kommunala revisionen. Nu senast är det Uppdrag gransknings avslöjanden av kvittodebaclet i Göteborg som får henne att upprepa sina argument. Revisionen måste bli oberoende och professionell hävdar hon, och låter läsaren få intrycket att politiskt tillsatta revisorer rent bokstavligt springer omkring och granskar sina partikamrater i nämnder och bolag. Dessutom, antyder Ahlenius, sitter revisorerna på flera stolar samtidigt. Som om revisorerna själva sitter som ledamöter i styrelser eller nämnder.  Men så fungerar det inte. För det första. En förtroendevald revisor kan inte ha andra kommunala uppdrag utöver uppdraget som revisor. Detta är reglerat i lag. För det andra. Det är också i lag reglerat att granskningsarbetet ska utföras av professionella revisorer. Detta är inte frivilligt, utan tvingande.

Ahlenius kräver oberoende revisorer. Men det är högst oklart vad hon menar med det mer konkret. I själva verket är frågan om oberoende mångbottnad. Det finns ekonomisk oberoende, organisatoriskt oberoende, vem som beslutar vad som ska granskas och hur – och så vidare. Vi hävdar inte att den kommunala revisionen alltid fungerar problemfritt. Men vad är alternativet? Revisionsbyråernas revisorer? Kan det vara så att Ahlenius är så naiv att hon inte ser den intressekonflikt som ligger i det faktum att byråerna granskar den hand som föder dem? Eller den intressekonflikt som följer av att byråerna bedriver omfattande konsultverksamhet i de verksamheter som de sedan granskar.

Vi har skandaler på fler håll än i kommunerna. Har vi hört oberoende professionella revisorer ge röst åt missförhållandena i exempelvis Telia eller HQ bank? Men det kanske inte är byråerna Ahlenius har i åtanke. Är det staten? Riksrevisionen kanske? Det vore ju logiskt eftersom Ahlenius nästan tycks betrakta kommunerna som ett annex till staten. I andra länder är det vanligt med en statlig tjänstemannamakt som övervakar och kontrollerar den lokala nivån. Är det formeln som löser problemet med dålig organisationskultur och bristande etik? Knappast. Dålig organisationskultur och bristande etik kan förekomma både privat och i staten.

Givetvis kan vi revisorer missa fel och brister som vi borde upptäcka i våra granskningar. Men Ahlenius hävdar ju att revisionen är lojal med de som granskas snarare än med medborgare och skattebetalare; att man inte behöver bry sig om vad revisorerna säger eftersom de per definition är jäviga. Kan Ahlenius peka på fall där till exempel revisorerna i Göteborg valt att inte vara kritiska där de borde kritiserat? Verkligheten är att revisorerna i Göteborg inte helt sällan riktat kritik mot bolag och nämnder. Under senare år har till exempel kritik riktats mot kommunstyrelsen vid ett par tillfällen. Senast i fjol då en avsättning genomfördes i strid med gällande lagstiftning. Vidare har stadsdelsnämnderna vid flera tillfällen fått kritik för brister, till exempel för otillräckliga insatser för barn som inte klarar skolans kunskapsmål. Vid ett par tillfällen har Göteborgs revisorer även beslutat att inte tillstyrka ansvarsfrihet när stadsdelsnämnder misskött sin ekonomi. Vi kan även nämna att Grefab, som nyligen uppmärksammats i massmedia för allvarliga brister, fick kritik av revisorerna redan innan bolaget uppmärksammades i massmedia. Allt detta och mer därtill skulle Ahlenius själv kunnat kontrollera, men hon vet inget om revisionen i Göteborg.

Ahlenius vill ha en vass revision. Gott så. Vi ser gärna lagändringar som ytterligare stärker revisionens ställning. Men när det gäller Göteborg ägnar hon sig åt svepande generaliseringar.

Lars Bergsten, ordförande Stadsrevisionen i Göteborg, styrelseledamot Starev

Sten Dahlvid, ordförande Stadsrevisionen i Malmö och ordförande i Starev (samarbetsorgan för förtroendevalda revisorer med egna revisionskontor)