Perspektiv
18 december 2015 kl 10:40

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Vilse i landet mellan Pakistan och barnens glädje inför julen

Författaren Qaisar Mahmood, med muslimska rötter, förvandlas till Grinchen i juletider. När hans fru Klara sjunger om Sankta Lucia med döttrarna faller han i barndom och känner olust inför julstjärnorna i fönstren. Hans muslimska föräldrar var tydliga: Gör det ni måste för att smälta in. Men här i hemmet gäller andra regler, normer och värderingar.

Som trädet krånglar när vi släpar det genom trapphuset. Nästan som om granen hade känt min aversion ända in i vartenda barr. Varje år är det samma visa. Jag och min fru har en minerad diskussion, den börjar lätt trevande redan i mitten av november, för att sedan långsamt stegra i intensitet för varje lucköppning under december månad. 

Vi tjafsar om det mesta som går att tjafsa om. Om julgranen. Om julstjärnan. Om adventsljusstaken. Om jag måste vara med på firandet på självaste julafton. Men aldrig om adventskalendern. Jag återkommer till varför den aldrig är föremål för våra samtal. 

Och varje år slutar det på samma sätt. Trots våra konflikter dyker ett barrigt träd i röd och glittrig skrud upp i vårt vardagsrum. Exakt två dygn innan julafton. Dagen innan granen släpas in i hemmet har min fru tagit ner den bruna flyttkartongen med stor text: Julsaker. I den finns allt sådant som hon har ärvt från sin mormor och sin mor, men även sådant som hon sparat själv genom åren. 

Granen ska kläs genom gemensam ansträngning. Processen är lika viktig som målet. Min bättre hälft har strate­giskt allierat sig med mina döttrar. Jag klandrar dem inte. Barn har svårt att säga nej till en stor härlig Disneygran. Jag är därmed i minoritet och förlorar därför varje gång.

Som föregående år, och året före det, muttrar jag fram någon ursäkt till att inte befinna mig i hemmet när glitter, julgranskulor och girlander med svenska flaggor åker fram. Jag vill inte vara en del av handlingen, även om jag inte kan värja mig emot det som är fait accompli. 

Det är som om min skuld och skam skulle multipliceras om jag skulle bevittna den kristna handlingen. Att smyga ut ur hemmet är mitt sätt att övertyga mig om att jag inte förlorat mig själv utan gjort motstånd. Att ha en julgran i mitt hem skulle vara början på ett sluttande plan mot den totala upplösningen i något som inte är jag. Vad detta ”jag” utgörs av är inte alltid tydligt för mig.

Min fru hävdar lika bestämt varje år att julgranen, julstjärnan och julfirandet den 24 december inte alls har att göra med religionen. Hon säger att det är en ursäkt för familjen att ses, och dessutom att julen minsann alltid firats i Norden eftersom högtiden har forna förlagor långt tillbaka i historien. 

Just inställningen till att högtiderna inte har någon koppling till kristendomen är fascinerande. Om man skulle gå ut på gatan och fråga 100 personer om de är troende skulle 96 personer svara nekande på frågan. De fyra personer som skulle svara att de är troende kristna är med största sannolikhet djupt troende och har tagit aktiv ställning för kristendomen. 

Däremot firar de 96 icke troende kristna högtider i form av påsk och jul och blir förbannade när diskrimineringsombudsmannen föreslår att det i vårt sekulära och mångreligiösa samhälle är olämpligt att hålla skolavslutningar i kyrkan. Förvisso kommer de att hävda att de inte firar jul för att det har något med Jesu födelse att göra, utan att det är en ursäkt för att umgås med familj och vänner. 

De flesta kommer också att säga att julafton i själva verket är en högtid som firades under vikingatiden. När man inte är en del av julfirartraditionen är det svårt att inte se detta förhållningssätt som motsägelsefullt. Hela julfirandet innehåller tydlig kristen symbolik och kristna referenser. Under stora delar av december månad är kristendomen påtaglig i det svenska samhället.

Och visst är julen något som började firas först under slutet av 1900-talet. En tysk företeelse från 1400-talet. Och visst har man i urminnes tider i Norden uppmärksammat vintermånaden med festligheter, men så har det varit överallt. Vi kan hitta förlagor till vårdagjämning, sommarsolstånd, skördetider och vintersolstånd överallt på jordens yta eftersom de tidiga människorna också firade.

Min fru sitter och sjunger julsånger med vår tvååring. De tränar inför luciatåget på förskolan. Dottern kommer mot mig, handflatorna pressade mot varandra, plastkrona med batteridrivna ljus i håret. Hon glider fram, ett steg i taget, nästan som om hon åkte skridskor. 

Hon sjunger en melodi som jag identifierar som Sankta Lucia trots att sångtexten inte är riktigt korrekt i alla dess delar. Jag går förbi henne och utbrister i en sarkastisk ton till min fru: “Försöker du återuppleva din barndom genom din dotter?” I samma ögonblick som jag yttrat den vet jag att kommentaren var onödig och inte särskilt konstruktiv. Även detta år förvandlades jag till Grinchen – varelsen som hatar jul.

Sanningen är den att även jag lever ut min barndom när jag demonstrerar min aversion mot granen, advent och de upplysta julstjärnorna i våra fönster ut mot gatan. När jag var liten var mina föräldrar tydliga: Gör det ni måste utanför hemmet för att smälta in i skolundervisningen men andra regler, normer och värderingar gäller inom hemmets väggar. 

Jag och mina syskon ville såklart ha en tindrande julgran men vi vågade aldrig yppa vår önskan eftersom vi visste att det var lönlöst. Jag minns hur mina föräldrar kunde fnysa åt vissa pakistanska bekanta som hade tagit in julgran, julstjärna och adventskalender i sina muslimska hem. Enligt mina föräldrar hade dessa landsmän glömt sitt ursprung genom att ta till sig seder som inte var deras att utöva. 

Tidigt kom jag och mina syskon att lära oss att förknippa granen, stjärnan och adventskalendern med kristendomen och därför något som inte var förenligt med vår tro, våra rötter, det pakistanska. Att det fanns pakistanier som var kristna och därmed firade jul, glömde våra föräldrar att upplysa oss om. 

Julen blev något som vi inte kunde tillägna oss. Det märkliga är att vi fick hänga upp julkalendern, kanske för att den lokala mataffären delade ut kalendern gratis på den tiden. 

På ett plan är traditioner och kulturyttringar universella eftersom människors behov av att fira milstolpar och vilja att umgås med sina medmänniskor under lättsamma former är tidlös. Sedan har människan motiverat sina högtider på olika sätt. Människan behöver berättelser för att motivera även det mest enkla som festlighet.  

Min dotter vill klä ut sig till pepparkaksgubbe till förskolans luciatåg. Min fru frågar skämtsamt om det är politiskt korrekt eftersom vår gemensamma dotter har starkare pigment än sin mor, som heter Klara och vars morfar var en marmorläggare i Stockholm under början av 1900-talet. 

Jag säger att det är helt i sin ordning när fadern är brun och heter Mahmood i efternamn; att en person som jag kan göra anspråk på den snäva logiken bakom ”rasifiering” utan att bli misstänkliggjord för rasism och fördomsfullhet. 

Rummet är nedsläckt. Den synkroniserade sången från ett tiotal outvecklade struphuvuden skapar ett sorl: ”Hej hopp, falla rally la, när julen kommer ska varje unge vara gla...”. Kanske behöver julen och alla andra högtider inte vara mer komplicerade än så.

Skribent

Qaisar Mahmood
Författare till boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur) och kulturarvschef vid Riksantikvarieämbetet

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Publicerad: 18 december 2015 kl 10:40
Uppdaterad: 16 juli 2019 kl 21:17