Analys
Förstatligande av skolan
9 september 2020 kl 14:16

Vilka lysande föredömen hittar statskramarna?

I Stockholm tror många på Staten. Problem i äldreomsorgen? Problem i sjukvården? Problem i skolan? Förstatliga – det är det sesam som ska få lyckoriket att öppna sig.

Det är sällan det blir riktigt tydligt om hela verksamheterna ska förstatligas, eller bara de som drivs i kommunal regi. Ska de privata utförarna få fribrev? Statskramarna talar sällan om hur det ska gå till.

Först och främst: ett förstatligande skulle medföra enorma apparater. Hälso- och sjukvården har nästan 300 000 anställda (varav 46 000 privat), äldreomsorgen nästan lika många (32 000 privat), förskolan har drygt 130 000 medarbetare (26 500), grundskolan har 190 000 (27 000) och gymnasiet 52 000 anställda (12 000).

Var och en av dessa tilltänkta statliga mastodonter skulle ha hundratals, ofta tusentals, arbetsplatser att ta ansvar för. Och hur många nivåer skulle de anställda behöva forcera innan de nådde sin ledning?

För det andra: vart skulle kreativiteten ta vägen? Finessen med den svenska offentliga sektorn är att den består av så många självständiga enheter. Det betyder att den lättare kan anpassa sig efter förhållandena på platsen, men det betyder också att det är ganska lätt för uppfinningsrika medarbetare att testa nya idéer. Somt faller på hälleberget och mår bäst av att vi låter det ligga kvar där – men annat visar sig lovande och sprids som genom osmos genom hela sektorn, när kollegor från olika håll träffar varandra.

Självstyret leder till skillnader i praxis som kan vara svåra att förklara (och ibland stötande), men jag tror att fördelarna överväger. Den kommunala och regionala självständigheten bidrar till en större smidighet och utvecklingsförmåga än vad statliga kolosser skulle kunna locka fram.

För det saknas ju inte exempel på förstatligande och centralisering. Staten är redan ansvarig för några stora, personalkrävande organisationer med verksamhet över hela landet. Polisen förstatligades 1965, Försäkringskassan har i omgångar gått från små, ofta kooperativa kassor till dagens monolit, och Arbetsförmedlingen uppstod när Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna blev en enhetlig organisation för inte så länge sedan.

Hur kommer det sig att statsivrarna aldrig lyfter fram dessa enhetlighetens och förstatligandets fyrbåkar som föredömen?

Men allt måste inte förbli vid det gamla. Den svenska modellen bygger på ett samspel mellan en stark centralstat och den lokala självstyrelsen. När de moderna kommunallagarna antogs 1862 kopplades de till starka ämbetsverk som skulle vaka över att inga medborgare for illa. Där har Skolinspektionen och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) en bit kvar.

Lärdomen av coronan är kanske att staten i nästa kris måste våga bryta igenom självstyrelsen snabbare och mer resolut. Det var inte rimligt att dröja så länge med besöksförbudet i äldreomsorgen eller beskedet om skolorna.

Den svenska lokala självstyrelsen är inte absolut (till skillnad från ett federalt system som det schweiziska); den måste hanteras med förnuft. Självstyrelsen är ett bra sätt att hantera vardagen, men om den riskerar att komma till korta i krislägen måste staten gripa in.

Samma sak när spretigheten hotar viktiga samhällsintressen. Det mest flagranta exemplet är digitaliseringen av patientjournalerna. Det är skämmigt att regionerna inte klarat av att lösa det själva, men gör de inte det måste någon annan se till att det blir gjort.

I stället för det politiska duttandet med kömiljarden borde staten satsa den journalmiljard eller mer som behövs för att livsviktiga data äntligen ska bli smidigt åtkomliga för hela sjukvården.

Ytterst handlar det också om indelningen av landet. Regionfrågan schabblades bort av rikspolitiken och är ett av den nivåns stora tillkortakommanden under senare år. Trots att många förtroendevalda i landstingen insåg behovet av att komma vidare – och det behovet har inte blivit mindre sedan dess – blev det bara en kosmetisk namnändring. 

Sverige skulle antagligen fungera bättre med sex regioner formade efter de stora arbetsmarknadsområdena.

Fakta
Trender

UPP

⬆️ Ask (trädet). Häromdagen var jag på Alnarp för att sjösätta Skånsk skogsstrategi. Vi planterade en ask som var resistent mot askskottssjuka. Just för sjukans skull har det inte gått att köpa plantor. Men nu har det vackraste möbelvirket en ny framtid – om det bara finns köpare.

⬆️ Folkvett måste vara årets vackraste ord. Med smittspridningsstatistiken går det rent av att kvantifiera. Trots hemester och skolstart verkar fallen ännu inte ha börjat öka på allvar. Det är ett vackert betyg åt medborgarandan, vilka skavanker coronakommissionen än kommer att hitta i hanteringen.

⬆️ Svemester. Lycka att så många hittat det avlånga landets pärlor – men det gäller att hålla i. Trafikverket och kommunerna borde göra en rejäl satsning på cykelleder där landsvägarna är trånga. Längst i söder är kustvägen från Skillinge förbi Dag Hammarskjölds Backåkra och Ales stenar en tickande dödsfälla.

NED

⬇️ Högskoleprovet. När regeringen signalerade grönt ljus för dem som aldrig prövat förr klagade gymnasister i Ekot att de redan hade gjort det tidigare, någon redan i ettan. Då har provet blivit något annat än det från början var tänkt. Nu verkar det ändå bli uppskjutet, men reglerna måste ändras så att provet inte blir mer än en andra chans, inte ett alternativ till att plugga ordentligt. Det rimliga vore att kräva högskolekompetens innan man får göra provet. 

⬇️ Folkvett. Tyvärr har Folkhälsomyndighetens rekommendationer gett enstaka frustrerade individer en ny ursäkt att leva ut sina aggressioner. På gatan fläker coronatalibanerna ut armarna och vrålar ”distans” – och rekordet tog den arge man som på min löprunda tacklade rakt in i min axel i motlutet upp från Vasaparken. Den ilska de förr levde ut bakom ratten har nu flyttat ut på trottoaren. Måtte vaccinet komma snart! 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Publicerad: 9 september 2020 kl 14:16
Uppdaterad: 14 september 2020 kl 11:04