Analys

Vi som älskade varann så mycket

Det är bara en dryg månad kvar till brexit och Storbritanniens politikerklass beter sig som en person med uppflammande medelålderskris.

Var och varannan vecka är det nya omröstningar i det brittiska parlamentet, nya försök att bryta dödläget, nya misslyckanden. Fortfarande finns alla alternativ på bordet och inget av dem verkar mer eller mindre troligt: det avtal som Theresa Mays förhandlat fram med EU, nyval, en ny folkomröstning eller att Storbritannien lämnar EU utan något avtal alls.

Parallellt med de senaste veckornas brexit-bergochdalbana slumpade det sig så att jag läste tre romaner signerade Lidbeck, Lykke och Gulliksen som alla handlade om skilsmässor. Mot denna litterära fond framstår brexit som Storbritanniens alldeles egna 40-årskris.

För precis som en deprimerad 40-plussare plötsligt en dag tittar på sitt liv och sin partner och inte längre kan fatta vad hen gör här, vaknade den brittiska politiska eliten en morgon och tittade på EU med nya, kritiska ögon: Var detta allt det blev av mina storslagna drömmar?

För den som fått en sådan tanke på hjärnan väger logiska argument fjäderlätt. Visst har vi det bra ihop, vi bråkar egentligen inte om något allvarligt och vi vill samma sak i framtiden. Vi tjänar ekonomiskt på samboskapet och alla våra vänner är gemensamma. Men å andra sidan: känslan av att vilja bort ...

Känslan försvinner inte. Den trygga vardagen blir outhärdlig, smågnabbet om vem som ska hämta och lämna eller om utformningen av EU-regler om koldioxidutsläpp för tunga lastbilar. Livet bara måste vara något mer än detta.

Den övergivna tycker att Storbritannien begår sitt livs misstag. EU har ju under alla år varit superchill med Storbritannien, tycker EU självt. Låtit britterna bestämma lite mer och betala lite mindre än sin beskärda del. Alltid sagt ”vi” när Storbritannien pratat om ”jag” och ”mig”.

Och nu plötsligt slänger medelålders Storbritannien familjen överbord bara för att en 25-åring på jobbet har flirtat lite. EU tänker att Storbritannien jagar en dröm som inte finns, jagar sin egen ungdom och stormaktstid, och kommer att vakna upp med en rejäl baksmälla och lågkonjunktur och tänka: Helvete, vad har jag gjort? Jag blev inte yngre eller gladare, jag är precis lika trött och tunnhårig. Men nu är jag ensam och fattig också.

Under de två och ett halvt åren som passerat sedan folkomröstningen har EU låtit förstå att dörren står öppen. ”Svälj nu din stolthet och kom hem igen, vi kan gå vidare.” Men Storbritannien dundrar på. Skriker för full hals: ”JAG BEHÖVER INTE DIG!” Men vägrar samtidigt att skriva på skilsmässopapprena så att det blir någon closure.

Brexitörerna kallar EU för nazister, stalinister, korrupta eurokrater och en tvångströja man längtar efter att slippa. Som medelåldringen som inte bara lämnat sin äkta hälft utan dessutom maler på inför de gemensamma vännerna om hur himla tråkig och ful exet har blivit.

Storbritannien verkar ibland ha tappat greppet om verkligheten. Både exet och vännerna oroar sig. Barnen väljer sida; de väljer EU. Irland säger att jag måste tänka på mig själv i första hand. Minstingen Skottland har blivit tyst under skilsmässan, men stirrar hatiskt på sin förälder som – i alla fall i några år till – är vårdnadshavare.

Och den dumpade, EU, börjar känna att nu får det faktiskt räcka. ”Låt mig gå vidare, jag ville ju inte ens det här. Det är inte rimligt att jag slår krumbukt på mig själv för att ta ansvar för oss båda.”

Så EU vägrar förhandla om utträdesavtalet man slutit med Theresa May – det som Londonparlamentet förkastat utan att kunna skrapa ihop en majoritet för något alternativ. Bara lite mer än en månad före brexit sitter EU still i båten och låter klockan ticka ned mot en no-deal.

Förmodligen kommer EU att stoppa klockan en minut före midnatt och ge Storbritannien den tid det behöver för att reda ut vad det egentligen vill. Om landet ber om det, vill säga. Kanske vill Storbritannien på sin vansinnesfärd möta den hårda botten?

Fortfarande känner EU en viss ömhet, man har ändå levt tillsammans i många år. Men den starkaste känslan är oförstående. EU sneglar på sitt ex som verkar så argt och jagat, och kan inte förstå hur de helt nyss kunnat vara så nära.

TRENDER

HETA

Greta Thunberg. Den 16-åriga svenskan uppmanar EU:s politiker att fördubbla blockets klimatåtagande. Efter ett möte i Bryssel i förra veckan deltog hon i en belgisk skolstrejk och dagen därpå i en protest i Paris. Greta Thunberg har inspirerat tiotusentals ungdomar i Europa att protestera för klimatet.

Krismöte i Vatikanen. Efter åratal av systematisk mörkläggning av sexuella övergrepp försöker den katolska kyrkan nu öppna upp. För första gången har påve Franciskus hållit ett toppmöte i Vatikanen om hur kyrkan ska förhindra framtida övergrepp.

Upphovsrättsdirektivet. Medier ska kunna ta betalt när sökmotorer länkar till deras material och internetplattformar ska hållas ansvariga om upphovsrättsskyddat material laddas upp. EU:s lagstiftare har nått en uppgörelse om nya upphovsregler, som väntas klubbas inom kort.

KALLA

Orbán i EU:s finrum. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sällar sig till dem som kräver att Ungerns regeringsparti Fidesz, lett av Viktor Orbán, ska uteslutas ur högergruppen EPP. Detta efter att Juncker själv blivit måltavla i en konspirationsteoretisk valkampanjsignerad Ungerns regering.

IS-terrorister. Inte bara i Sverige, utan i Storbritannien, Belgien, Frankrike och Tyskland går debattens vågor höga om huruvida deras landsmän som rest till Syrien för att strida med terrorgruppen IS ska få återvända. Detta sedan USA:s Donald Trump twittrat att Europa måste ta tillbaka omkring 800 av sina medborgare.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.