Analys

Väljarna har köpt EU-grisen i säcken

Framgångarna för EU-kritiska Sverige­demokraterna kommer att göra det svårare för nästa svenska regering att driva sin linje i Bryssel.

Varje svenskt riksdagsval är också ett EU-val. Det är nämligen den svenska regeringen som för Sveriges talan i EU:s ministerråd. Och ministerrådet är, tillsammans med EU-parlamentet, helt enkelt EU:s lagstiftare – de som bestämmer.

Vid denna tidnings pressläggning var det ännu oklart vilka partier som bildar regering. Men vad vet vi om hur de olika tänkbara regeringskoalitionerna kommer att agera i Bryssel? Faktiskt ingenting alls. Det kan låta stolligt efter att vi under flera månader fullkomligt dränkts av tv-sända debatter, faktagranskningar, opinionsundersökningar och valkompasser.

En grupp statsvetare från Lunds universitet, under ledning av Maria Strömvik, har nagelfarit partiernas program och hemsidor för att nosa reda på deras ståndpunkt i 52 konkreta frågor som befinner sig i EU:s lagstiftningsprocess, och som nästa regering alltså kommer att fatta beslut om, tillsammans med de andra EU-ländernas regeringar. Ett exempel är ett planerat EU-förbud mot engångsartiklar av plast, som sugrör och plastlock på take away-kaffemuggar.

EU-frågor brukar lysa med sin frånvaro i riksdagsvaldebatter. Men denna gång ville forskarna i Lund ta reda på om det ens var teoretiskt möjligt för en superintresserad väljare med mycket ledig tid att ta reda på var partierna stod i alla dessa EU-frågor.

Och det visade sig vara omöjligt. Av 52 sakfrågor var det bara tre som något parti uttalade en åsikt om. Kristdemokraterna står bakom förslaget om att omfördela flyktingar mellan EU-länder. Miljöpartiet gillar ett förslag som syftar till att skydda våra personuppgifter på nätet. Och Liberalerna är för den föreslagna europeiska bankinsättningsgarantin. Det är allt.

Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna säger att de vill att EU tar ett större ansvar för migrationen. Det ska nog tolkas som att de gillar den föreslagna omfördelningsmekanismen – att man delar upp asylsökanden mellan alla EU-länder – men det är alltså bara KD som skriver det, svart på vitt.

Och det finns många fler migrationslagar på bordet. Ska själva asylansökningsprocessen harmoniseras i EU? Ska en gemensam asylbyrå inrättas? Ska den europeiska biometriska databasen Eurodac få lagra ansiktsbilder och fingeravtryck på asylsökande så unga som sex år? Nästa svenska regering kommer att fatta dessa beslut utan att partierna först berättat för oss väljare var de står.

Statsvetarna konstaterar: ”Det är i stort sett omöjligt för väljaren att använda röstsedeln för att påverka de beslut som den kommande regeringen ska fatta i Bryssel.” Vi har alltså ännu en gång köpt EU-grisen i säcken.

Men det finns en kvalificerad gissning man kan göra utifrån valresultatet, och det är att SD:s framgångar kommer att göra det krångligare för nästa regering, vilken den än blir, att få stöd för den politik den vill föra i Bryssel.

En färsk granskning från nyhetssajten Europaportalen visar att andelen avvikande meningar i riksdagens EU-nämnd – alltså att oppositionspartier röstar nej till den linje som regeringen vill driva i ministerrådet – har ökat från 30 till 46 procent, från 2006 till i dag.

Sverigedemokraterna står för i princip hela denna ökning. De övriga partierna har i stället närmat sig varandra vad gäller EU-besluten. I dag är S och MP respektive allianspartierna bara oense om en av tio frågor i EU-nämnden.

De röd-gröna och Alliansen ”borde” egentligen vara mer oense än så, eftersom de är det när samma sakfrågor beslutas inom Sveriges gränser. De verkar alltså undvika konflikt om just Brysselbesluten.

SD å andra sidan röstar emot beslut som partiet ”borde” gilla, som ovan nämnda flyktingfördelning, eftersom deras allmänt negativa syn på EU överskuggar sakfrågan. SD söker alltså mer politisk konflikt om EU-besluten, men inte konflikt i själva sakfrågorna.

Båda dessa förhållningssätt avpolitiserar EU-nivån, där faktiskt omkring en tredjedel av våra svenska lagar stiftas. Och detta urholkar i förlängningen demokratin.

TRENDER

HETA
Manfred Weber. Den tyske CSU-politikern Manfred Weber blir kandidat till ordförande för EU-kommissionen, så kallad Spitzenkandidat, för den konservativa partigruppen EPP. Weber har kritiserats för att inte tydligt ta avstånd från Ungerns Viktor Orbán, vars parti Fidesz också tillhör EPP.

Balkans gränser ritas om. Serbiens och Kosovos regeringar förhandlar om en lösning på den frusna Kosovokonflikten. På förslag är att regioner i Kosovo där serber är i majoritet byts mot serbiska regioner där etniska albaner är i majoritet. Men många är rädda att den typen av byteshandel kan leda till en dominoeffekt där andra gränser på Balkan ifrågasätts.

Konsumentmakt à la Ikea. Svenska Ikea har öppnat sitt första varuhus i Lettland och verkar, i kraft av sin storlek, skifta balansen mellan landets konsumenter och detaljhandelsföretag. Möbeljätten har tillkännagivit att den kommer låta kunder lämna tillbaka och byta varor, vilket är ovanligt för lettiska företag och som nu väntas bli vanligare.

KALLA
Selmayrgate.
EU:s Ombudsman, irländskan Emily O’Reilly, ger i en färsk rapport en praktlavett till EU-kommissionen för den kuppartade
utnämningen av Martin Selmayr till generalsekreterare. Kommissionen bröt både mot de formella reglerna och reglernas andemening, skriver hon. Cecilia Malmström och de 27 andra kommissionärerna får en känga för att de inte ifrågasatte.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.