Välfärdslobbyisterna har lyckats säkra vinsterna

Det folkliga stödet för vinstuttag i välfärdssektorn är stabilt litet. Ändå är det parlamentariska stödet för samma privatisering stabilt stort, inte ens en vinstbegränsning samlar en riksdagsmajoritet. Stefan Svallfors och Anna Tyllström, Institutet för framtidsstudier, har undersökt hur det kan komma sig.

Om någon för 30 år sedan radat upp några europeiska länder – Sverige, Västtyskland, Frankrike, Holland, Storbritannien – och frågat forskare och debattörer vilket av dem som snart skulle se vinstdrivande företag i stor skala inom offentligt finansierad vård och omsorg, hade nog få gissat på Sverige. Ändå är det just här som vinstdrivande företag inom denna sektor fått störst spridning och omfattning. Privatiseringen av den svenska välfärdsstaten har dessutom visat sig utomordentligt stabil: det finns i dagsläget inget majoritetsstöd i riksdagen ens för en begränsning av välfärdsföretagens vinster, än mindre för någon tillbakarullning av dessa företags aktiviteter. 

Att privatiseringen visat sig så stabil är vid första anblicken svårt att förstå. Den allmänna opinionen har under lång tid varit påtagligt negativ till vinstuttag i välfärdssektorn och visar inga tecken på att bli mer positiv. Denna skepsis mot vinster i välfärden är påtaglig även bland borgerliga väljare. Dessutom har vinster i välfärden kommit att bli en het politisk fråga med stor synlighet. Och om det är något som den samlade forskningen har visat är det att när politiska frågor har stor synlighet brukar politikerna följa den allmänna opinionen. Men så icke i denna fråga. Hur kan det komma sig?

För att svara på det behöver man lyfta blicken från väljare och valkampanjer och fokusera på hur olika intressegrupper agerat i fråga om den privatiserade delen av välfärdssektorn. Sådana intressegrupper är verksamma varje dag året runt och inte bara i valtider. De är därför ofta betydligt viktigare när det kommer till att forma politiken i enskilda frågor än vad väljarnas åsikter är. Privatiseringen av välfärdsstaten har gett upphov till en ny uppsättning politiska aktörer i form av branschorganisationer och stora välfärdsföretag. Dessa har naturligtvis intresse av att bevaka sina intressen på denna nya marknad – en marknad som i hög grad är politiskt riskutsatt. De anställer därför experter på att driva politik, som ofta har en bakgrund inom politiken men nu arbetar för den vinstdrivande välfärdssektorn. 

I en artikel som snart publiceras i den vetenskapliga tidskriften Socio-Economic Review har vi tittat närmare på vad dessa välfärdslobbyister inom sjuk- och hälsovården egentligen ägnar sig åt. Vår analys bygger på intervjuer med verkställande direktörer och public affairs-ansvariga i några av de tongivande vårdföretagen samt med branschorganisationernas policyexperter. Det vi finner är en lång rad sätt på vilka dessa skickliga aktörer verkar för att säkerställa branschens intressen. 

En första uppsättning tekniker handlar om att påverka beslutsfattarnas uppfattning om den privata välfärdssektorns betydelse. Här handlar det om att skapa fakta på marken: att kontinuerligt öka marknadsnärvaron och att ständigt påminna beslutsfattare om vilka risker en begränsning av de vinstdrivande företagens villkor för med sig. Kanske drar företagen sig ur hela sektorn och hur ska då den praktiska driften av vårdcentraler och äldreboenden fortsätta fungera? Men det handlar också om att skapa nya kvalitetsmått som man vill fokusera på snarare än vinstfrågan och att visa upp exempel på väl fungerande verksamheter.

En andra uppsättning aktiviteter handlar om att organisera aktörer: att ena de egna styrkorna, samtidigt som man försöker övertala dem som saknar starka egna övertygelser i frågan och söker vänner i motståndarlägren. Att förena den egna branschen är en svårare uppgift än man kunde tro. Branschens aktörer är ju samtidigt konkurrenter på en marknad och den enes död kan lätt bli den andres bröd. Dessutom är branschen heterogen – beroende på ägarformer varierar till exempel kraven på avkastning betydligt – och det är inte lätt att få alla att dra åt samma håll. Här spelar branschorganisationen en viktig roll i att försöka ena styrkorna i kampen mot vinstbegränsningar och ganska ofta är det denna organisation som är drivande – snarare än de företag på vars mandat man arbetar. 

Den stora triumfen i fråga om att övertyga de likgiltiga är naturligtvis den framgångsrika lobbyverksamhet som fått Sverigedemokraterna att göra en helomsvängning i vinstfrågan. Här har en serie möten mellan branschens företrädare och ledande sverigedemokrater varit avgörande för att få partiet att helt byta fot i denna fråga, som ju är ideologiskt ganska ointressant för SD samtidigt som den är strategisk för att få till stånd ett närmare samarbete med Moderaterna. Tack vare denna kursändring finns det just nu ingen majoritet i riksdagen för en begränsning av välfärdsföretagens vinster. 

En tredje uppsättning praktiker handlar om att underlätta och strukturera kommunikationen mellan branschen och de politiska beslutsfattarna. Här handlar det dels om att presentera den allmänna opinionen i en så fördelaktig dager som möjligt. Visserligen är opinionsläget svårt för branschen vad gäller vinstfrågan, men samtidigt finns ett tydligt opinionsstöd för valfrihet och då -gäller det att fokusera på det senare och försöka göra troligt att reell valfrihet förutsätter vinstdrivande aktörer. 

Men det handlar också om att öppna och stänga kanaler för kommunikation och att i största allmänhet skräddarsy kommunikationen med beslutsfattare. Det gäller att föra fram sitt budskap vid rätt tillfälle, i rätt kanaler och med argument som faller i god jord hos politikerna. Här är tidigare politisk erfarenhet avgörande. Man måste känna till hur den politiska beslutscykeln ser ut, vem som sitter på vilka frågor och hur argumenten bör utformas. Att branschen anställer tidigare politiker och politiska tjänstemän är därför naturligt. Företagen vill däremot inte gärna att deras ägare ska stå i medierna och prata om vinstfrågan. Det skapar lätt ofördelaktig uppmärksamhet kring vinster, bonusar och avancerad skatteplanering. I stället vill man att drivna policy-professionella ska förklara för politikerna hur deras vardagliga problem kan göras lättare genom ett konstruktivt sam-arbete med den vinstdrivande sektorn. 

På det hela taget har denna ihärdiga verksamhet i fråga om att påverka uppfattningar, organisera aktörer och underlätta kommunikation varit framgångsrik. Branschens välfärdslobbyister har hittills väl klarat uppgiften att slå vakt om den vinstdrivande välfärdsmarknaden – en marknad där efterfrågan och penningflöden är mycket stabila tack vare den offentliga finansieringen, men som samtidigt kräver konstant vaksamhet inför hot om politisk reglering. Det kommande förslaget om vinstbegränsningar går nu mot en säker förlust i riksdagens votering, ett resultat som branschen kan tacka välfärdslobbyisterna för. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.