Analys
Analys
14 augusti 2019 kl 16:30

Utmaning att hålla JA-avtalet levande

Det är inte bara regeringen som pressas av det snabba konjunkturfallet. Nu tvingas L och C visa om det lönar sig att sova med budgethöken.

I förra veckan skrev Konjunkturinstitutet (KI) ned konjunkturprognosen under skräckrubriken ”Oväntat snabb inbromsning av högkonjunkturen”. Sysselsättningen under andra kvartalet föll tillbaka i stället för att öka, som KI trodde i juni. I exportsektorn ser det direkt hotfullt ut. ”I den svenska tillverkningsindustrin har stämningsläget försämrats snabbt”, skriver KI och drar slutsatsen att budgetutrymmet för politiska reformer nu är i det närmaste obefintligt. Hos staten alltså. Kommunerna och regionerna har redan levt ett tag med riktigt kärva förutsättningar.

Eftersom finansminister Magdalena Andersson är känd som budgethök i rakt nedstigande led från Göran Persson kommer det att bli hård kamp om vilka satsningar som ska prioriteras framöver. Samarbetspartiernas ansträngningar att få igenom ”sina” punkter i januariavtalet kommer att förvandla dem till en sorts vänsterpartister som kräver mer pengar, ”för annars ..!”

Socialdemokraterna är alltid mycket angelägna om att framstå som ekonomiskt ansvarsfulla jämfört med en ”höger” i spenderbyxor. (Retoriken kring detta har långa, färgstarka traditioner, användbara för ledarskribenter till vänster. Till exempel när värnskatten slopas den 1 januari 2020.)

Samtidigt finns det en gräns för hur mycket välfärden kan rationaliseras utan att medborgarna revolterar. Och här förenar vänster och höger sina öden. De riktigt välfärdsmissnöjda väljarna kan annars välja att gå till SD i stället.

Skolan är ett bra exempel, nu när ett nytt läsår just ska starta. Nio av de 73 punkterna i januariavtalet handlar om just skolan. 2025 kommer det att fattas 65 000 lärare, förskollärare och rektorer enligt prognos. En rektor (Linnea Lindquist på Hammarkullsskolan i Angered) som tröttnat på nedskärningskrav från huvudmännen har startat ett skolledaruppror och publicerat vittnesmål från andra rektorer på sin blogg. Så här låter det:

”Jag orkar inte mer, jag har inte ens råd med en lärare per klass om jag ska hålla budget. Huvudmannen vet hur jag har det men ändå kräver de att jag ska hålla budget. Det finns inte utrymme för något särskilt stöd och kuratorn säger de åt mig att säga upp.”

”Jag har ångest över att börja jobba. Jag orkar inte mer. Jag kan inte garantera elevernas säkerhet. Lärarna kommer jobba ihjäl sig. Jag kommer bli nedringd av arga föräldrar i höst och min chef säger att jag inte får säga som det är.”

”Jag har alltid haft en budget i balans, jag har haft en organisation på gränsen, men nu måste jag skära ned om jag ska hålla budget. Jag vet inte vad jag ska ta bort, alla lärare är ensamma i klassrummet.”

I ljuset av detta ter sig den sista meningen i januariavtalets punkt 54 kanske inte som världens mest offensiva politiska program. Där sägs att ”ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram”. Ett krav som L drev. Innebörden är inte glasklar, men det handlar till exempel om att se vilka kostnader som staten kan ta över från kommunerna för att göra skolans finansiering mer stabil.

Men någon utredning är ännu inte tillsatt och har följaktligen inte fått några direktiv. Nu dundrar en lågkonjunktur in och gör reformutrymmet för staten ”närmast obefintligt”. I den situationen, hur lockande är det för regeringen att åta sig ett permanent större finansieringsansvar för någonting alls? Och vad kan L egentligen sätta emot?

Det blir en utmaning för samtliga januariavtalspartier att hålla avtalet levande i en sämre konjunktur. Förtvivlade rektorer och lärare som ”jobbar ihjäl sig” rimmar illa med den starka, rimliga och leveranssäkra bildningsskola som de flesta väljare vill ha.

Fakta
Trender

Uppåt:

Smartare köttkonsumtion. Ät upp mer av djuret, om du vill äta kött. Lever och blodpudding, inte bara revbensspjäll och entrecôte. Eller varför inte griskind eller grisens ”pingvinklubba”, som Svenskt Kött har fått EU-pengar för att marknadsföra.

Skamkänslor. Viktig moralisk termostat. Efter flygskam kommer nu cementskam och stålskam, som står för betydligt mer av koldioxidutsläppen än flyget, påpekar Institutet för Framtidsstudier.

Tvåbarnsfamiljen: Fyra till fem barn har betytt status. En överklassmarkör, om familjen har råd att klä dem fint och ha en halvt hemmavarande förälder. Men ett till två barn är bättre för planeten. Och mödrarnas pensioner.

Nedåt:

Influencers. När satte en verkligt klok person denna titel på visitkortet? Om influencern är politiker, dubbelkolla hens faktapåståenden i stället. Klassikern "Statistisk Årsbok” lades ner 2014 efter 100 år, men SCB:s ersättare ”Sverige i siffror” kan man behöva dagligen.

P-skivor. En sista rest av det analoga samhället, har du en så spara denna framtida antikvitet. Moderna kommuner kör med parkeringsappar, även om problem med dolda eller alltför höga avgifter har förekommit i många kommuner.

60-talister. För unga för att ha byggt upp landet, för gamla för att omfamna AI. Men en tredjedel av alla millennials (födda mellan 80-talet och 00-talet) känner till det och använder det, exempelvis digitaltjänsten Siri.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Publicerad: 14 augusti 2019 kl 16:30
Uppdaterad: 26 september 2019 kl 14:11

Skribent