Perspektiv

Tveksamt om lex Sarah förebygger missförhållanden

Att upptäcka missförhållanden och rätta till dem är den enkla biten – det viktiga är att dra systematisk lärdom, skriver Riksföreningen för socialt ansvariga samordnare när lex Sarah fyller 20 år.

År 1999 föddes lex Sarah. Allting började när undersköterskan Sarah Wägnert två år tidigare ställde sig framför tv-kameror och berättade om de missförhållanden som rådde på det äldreboende hon arbetade på. Rapporteringen tog Sverige med storm och räckte hela vägen till en ändring av socialtjänst­lagen 1999. I dag har vi bestämmelser om lex Sarah inom hela socialtjänstens verksamhetsfält.

Syftet med bestämmelserna om lex Sarah är att verksamheten ska utvecklas och missförhållanden rättas till. Det är viktigt att komma till rätta med brister i verksamheten och förhindra att liknande missförhållanden uppkommer igen, det vill säga att förbättra kvaliteten i verksamheterna.

Hur har då dessa 20 år påverkat kvaliteten inom socialtjänstens verksamhetsområde?

Några som kan ge ett visst svar på denna fråga är yrkesgruppen Socialt ansvariga samordnare (SAS). SAS har en övergripande och strategisk funktion för kvalitetsuppföljning, kvalitetskontroll och kvalitetsstyrning inom socialtjänstens verksamhetsområde. SAS-funktionerna i landet har som ett av sina huvudsakliga arbetsområden att arbeta med kvalitetssäkring genom systematisk uppföljning av verksamheten och att utreda händelser i verksamheten som skulle kunna utgöra missförhållanden enligt föreskriften om lex Sarah (SOSFS 2011:5) samt, om händelsen bedöms vara allvarlig, anmäla den till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo).

Ett femtiotal samordnare, det vill säga ­ungefär hälften av denna yrkesgrupp, samlas i det nationella nätverket Riksföreningen för socialt ansvariga samordnare i Sverige. Nätverket är ett viktigt forum där dessa frågor kring enskilda lex Sarah-utredningar lyfts och diskuteras på en mer systematisk nivå.

Det följande är föreningens iakttagelser och reflektioner så här på lex Sarahs tjugonde år. Har lagstiftningen gjort skillnad för medborgarna?

Centrala skyldigheter i bestämmelserna om lex Sarah är:

Rapporteringsskyldigheten. Medarbetare är skyldiga att rapportera sådant de upplever kan vara ett missförhållande i verksamheten.

Utredningsskyldigheten. Den som bedriver verksamheten är skyldig att ut­reda det rapporterade missförhållandet enligt anvisningar som tydligt anges i föreskriften.

Skyldigheten att avhjälpa eller undan­röja missförhållandet. Den som bedriver verksamheten är skyldig att vidta både omedelbara samt vid behov långsiktiga åtgärder för att ta bort missförhållandet.

Anmälningsskyldigheten. I de fall den ­utredning som genomförts visar att missförhållandet eller risk för missförhållandet är allvarligt, ska det anmälas till Ivo.

Upprinnelsen till att en lex Sarah-rapport ­anmäls till Ivo är oftast ett allvarligt missförhållande, eller en påtaglig risk för allvarliga missförhållanden, för en enskild individ. Exempel på vad som kan utgöra missförhållanden:

Den enskilde blir utan en beviljad insats, brister i överrapportering och samverkan inom eller mellan olika arbetsgrupper och funktioner. Fysiska eller ekonomiska övergrepp, antingen från annan brukare i verksamheten eller från personal. Brister i att den enskilde visas respekt, självbestämmande, integritet, värdighet eller trygghet. Missförhållanden kan även vara brister i utredning och beslut om en sökt insats, eller brister i kommunikation och samverkan mellan andra parter som den enskilde har stöd från.

Alla dessa brister kan under utredningens gång visa sig vara av allvarligare slag och ska då anmälas till Ivo.

Anmälan till Ivo görs oftast under eller som en avslutning på ett omfattande utredningsarbete där allvarliga brister på systemnivå identifierats. Allvarliga missförhållanden eller risker är till exempel sådana som kan leda till allvarligt hot mot liv, hälsa och säkerhet, påverkar många brukare samt att missförhållandet upprepats.

Under 2017 gjordes ungefär 1 300 lex Sarah-anmälningar till Ivo. Merparten av lex Sarah-­utredningarna hanteras dock på lokal nivå eftersom dessa inte bedöms utgöra några allvarliga missförhållanden. Mörkertalen är också stora, eftersom många händelser aldrig blir rapporterade och därmed inte heller utredda på en systematisk nivå.

SAS har, som yrkesgrupp betraktat, de ­senaste dryga tio åren skaffat sig en omfattande och ingående kunskap om många av de bakomliggande orsakerna till uppkomna kvalitetsbrister inom socialtjänsten. Ofta framkommer ett mönster av komplexa faktorer som samverkar, går i varandra och påverkar varandra. Sådana faktorer kan bland annat vara brister i reell kompetens hos chefer och personal, bristfälliga processer eller rutiner, uppföljning och efterlevnad av dessa eller otillräcklig samverkan internt och externt. Brister i det förebyggande arbetet kring hur man måste kvalitetssäkra en verksamhet som bedrivs året runt, dygnet runt.

Vi som är socialt ansvariga samordnare upplever gång på gång att ledningens långsiktiga åtgärder kring allvarliga missförhållanden och risker uteblir eller är otillräckliga. Något som vi ofta möter i samband med utredningar av uppkomna missförhållanden är att vissa ledningsfunktioner ibland uttalar att de under lång tid känt till de problem som uppdagats, att det finns en kultur inom verksamheten som inte är okej. Ändå har de inte vidtagit effektiva åtgärder, ibland inte ens påbörjat dem.

Den frågan vi då ställer oss är: Om man från ledningen är medveten om denna ”kulturförskjutning”, varför vidtas inga åtgärder i förebyggande syfte? Varför utmynnar ­insatserna ofta enbart i åtgärder riktade mot den enskilde medarbetaren?

Inom varje verksamhet finns en ledning som borde ha tagit ansvar. För att ”lex Sarah-­arbetet” ska få full effekt krävs den närmaste ledningens och medarbetarnas fulla förståelse och engagemang. Men detta räcker inte. Verksamhetens högsta ledning – och ytterst den nämnd som bedriver verksamheten – måste även ha fullt fokus på att styra och leda verksamheten så att kvalitets- och kompetensbrister verkligen förebyggs. Ett sätt att fokusera på att förebygga kvalitetsbrister är att leda och styra verksam­heten så att den säkerställer chefers och medarbetares reella kompetens. Alltså den kompetens som uppnås om man lär sig av de misstag som begås och därmed ökar sin kunskap på området, det vill säga evidens. Att tillvarata dessa lärdomar är i sig en stor och komplex utmaning.

Så åter till frågan: Gör en lex Sarah-anmälan till Ivo skillnad för det systematiska kvalitetsarbetet? 

Riksföreningen för socialt ansvariga samordnare ser fortsatt att det råder påtagliga svårigheter för kvalitetsarbetet. För den enskilda individen är det högst sannolikt att det direkta missförhållandet upphör, men lärandet på systemnivå tenderar att utebli.

Vi SAS:ar anser därför att det är tveksamt i vilken grad arbetet enligt lex Sarah lyckas förebygga nya missförhållanden.

Samtidigt är lex Sarah ännu en ung lagstiftning – endast 20 år gammal. Därför behöver vi nu växla upp och rikta fokus på att verkligen dra lärdom av det som sker inom socialtjänsten. Först då kan kvalitetsarbetet bli hållbart och långsiktigt.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.