”Tiggeriet kräver omfördelning av EU-pengar”

Både förespråkare och motståndare till tiggeriförbud är överens om en sak: ­den långsiktiga ­lösningen måste ­hittas i Rumänien, Tjeckien, Bulgarien och andra länder med betydande romska ­minoriteter. Så vad kan Sverige, genom EU, göra för ­att försöka påverka dessa länder?

Gatubilden i många rika EU-länder har de senaste åren fått ett nytt inslag: människor med utsträckta pappmuggar utanför mataffärer och tunnelbanenedgångar. I Sverige rör det sig om några tusen fattiga EU-migranter.

Orsaken är vid det här laget känd för de flesta. År 2004 och 2007 gick tio länder i Öst- och Centraleuropa med i EU. Ländernas medborgare – inklusive fattiga och utsatta romer – fick då samma rätt att röra sig fritt mellan unionens länder som alla andra EU-medborgare. Under finanskrisen försvann många lågbetalda jobb, främst i Sydeuropa. EU-migranter, som säsongsarbetat på fruktodlingar där, sökte sig i stället norrut. För att plocka bär, panta burkar – eller tigga. 

I Sverige blev Vellinge kommun först med tiggeriförbud. Moderaterna förespråkar ett sådant på riksnivå. Det är brottsligt i hela EU att tvinga någon att tigga, och på flera håll också att tigga tillsammans med barn eller be om pengar på ett påträngande sätt. Några europeiska städer har lokala förbud, som Antwerpen och Venedig.

I Danmark skärptes tiggerilagarna i somras. Men det har inte lett till att antalet EU-migranter i landet har minskat. 

Tiggeriförbud får sägas främst vara signalpolitik. Den egentliga lösningen på problemet ligger i Rumänien, Tjeckien, Bulgarien och andra länder med betydande romska minoriteter. Deras regeringar måste sörja för att romerna får det bättre för att de inte längre ska komma till Sverige och tigga.

Sverige kan, genom EU, försöka påverka dessa länder. Men många av förslagen på hur detta skulle göras vittnar om bristande förståelse för hur EU fungerar. Hit hör idén att slänga ut Rumänien från EU:s fria rörlighet – EU-länder kan inte uteslutas ur den fria rörligheten; den är själva kärnan i Europasamarbetet.

Dra in pengarna då? Den moderate riksdagsmannen Tobias Tobé efterlyser i Dagens Samhälle ”ett samlat agerande från EU som ytterst bör knytas till kännbara ekonomiska sanktioner om läget inte förbättras”, kanske att helt sonika ta ifrån Rumänien och Bulgarien deras regional- och jordbruksstöd, om romerna inte får drägligare liv. Men detta är ett trubbigt vapen. Sådana nedskärningar skulle inte i första hand drabba trilskande regeringar, utan bönder och ”vanligt folk”. 

För EU-stöden går inte in i statskassan, utan till myriader av specifika projekt – vägbyggen, arbetsmarknadsåtgärder och, inte minst, integrationsprojekt för romer.

De rika EU-länderna kommer sannolikt inte att hota med EU-budgeten, och anledningen är mer cynisk: EU-budgeten är ett alltför viktigt maktmedel för att ”slösa bort” på den här frågan.

För två år sedan uppstod en spricka mellan öst- och västländerna i EU. Då kom det fler flyktingar och migranter till Europa än någonsin tidigare i EU:s historia, och flera länder i det gamla öst sade blankt nej till att ta emot ens en del av dem. 

Sedan dess har de rikare EU-länderna först lockat och pockat, sedan gnatat och tjatat, och till sist hotat att skära i EU-budgeten om dessa länder inte går med på ett uppdelningssystem för flyktingar inom EU. Kanske är det denna, större fråga – flyktingmottagandet – som kan framkalla krav på att man tar ifrån varandra pengar.

Däremot finns annat i den europeiska verktygslådan. Det tyngsta artilleriet är EU-direktivet från år 2000 om likabehandling oavsett ras eller etniskt ursprung, på skolor, arbetsplatser och på bostadsmarknaden. 

För tre år sedan började EU-kommissionen granska segregeringen av romska elever i skolor i Tjeckien, och sedan även i Slovakien och Ungern. Slutresultatet kan bli att kommissionen drar dem till EU-domstolen, där de riskerar dryga böter.

Men kommissionens kvarnar maler långsamt, och varje steg på vägen kräver en injektion av politisk vilja. Svenska politiker som vill agera genom EU – såväl lokalpolitiker som rikspolitiker i sina respektive europeiska kanaler – borde rimligtvis lägga sin energi här.

Trender

UPPÅT

Tysk-franska duon. Det spekulerades om att Angela Merkels tänkta koalitionspartner, liberala FDP, skulle sätta käppar i hjulen för Emmanuel Macrons långtgående planer för euron och EU. Men FDP-ledaren Christian Lindner kallade Macron för ”en gudagåva” i en intervju.

Gayrättigheter. I söndags vigdes det första gayparet i Berlin, tre månader efter att samkönade äktenskap oväntat legaliserats i Tyskland, som därmed blev det fjortonde landet i Europa att jämställa homo- och heteroäktenskap.

Alternative für Deutschland. Invandrar- och EU-kritiska AFD gick från noll till 93 mandat och landade på tredje plats i det tyska parlamentsvalet.

NEDÅT

Spansk sammanhållning. Katalonien genomförde folkomröstningen om självständighet i strid med spansk grundlag, och spansk polis använde våld för att hindra katalaner från att rösta. Såren kommer att ta lång tid att läka.

Sockerpriser. EU-kvoterna för hur mycket socker en betbonde får producera är snart ett minne blott. När EU för två år sedan slopade mjölkkvoterna ökade -produktionen och mjölkpriserna föll.

Boris Johnson. Den brittiske utrikesministerns burdusa charm har hjälpt honom ur knipor som hade kostat andra politiker jobbet. Men efter att två gånger på kort tid offentligt ha förespråkat en annan -brexitlinje än -Theresa May, verkar partiets tålamod tryta. Flera Tory-toppar kräver hans lojalitet eller avgång.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.