Tidningsdöden inget oundvikligt naturfenomen

Den lokala tidningsdöden är ett hot mot demokratin. Detta har utvecklats till en turbo-truism. Alla instämmer och är bekymrade. Just därför är det märkligt och beklämmande att ingen gör något, skriver Jan Scherman. 

Jag samlar intryck under sommaren. Från politikerveckan i Almedalen via de nya direktiven till utredningen om public service och tystnaden kring Medie­utredningen hela vägen till min hembygd Linköping med sin kvarvarande tidning Corren. Jag läste en ledare i DN i slutet av juli med rubriken ”Hela Sverige kan inte leva”. Det sitter långt inne att erkänna, men Sveriges yta är för stor och folkmängden för liten för att det ska kunna sprudla av liv överallt, skrev tidningen. Basta.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skryter med att det går så bra att man ska anställa journalister. En gång i tiden hade man en korrespondent i Norrköping som både skrev och fotade. Nu växer Stockholm även om det blir jobb på flera orter. Och rubriken på ledarsidan var nog ingen ”slip of tongue”. 

Det ligger där under ytan och pyser. Det där att det inte går, och att det lokala inte är lönsamt. Tidningsdöden blir som ett ound­vikligt naturfenomen. Papper digitaliseras och det kallas strukturomvandling, där döden är en del av förändringen. Några få blir kvar. Oåter­kalleligt.

Jag ogillar modstulenhet. Om demokratin är i fara måste man agera. Det säger även demokratiministern Alice Bah Kuhnke. Som inte heller gör något. När den omfattande Medie­utredningen lades fram i november 2016 bubblade ministern av glädje. Presstödet skulle bli ett mediestöd och öka från 567 miljoner kronor till 732 miljoner. Socialdemokraten Berit Högman fick i uppdrag att hitta en bred överenskommelse med Alliansen, helst före alla remiss­instanser. Att Högman misslyckades för att Alliansen inte ville har det varit tyst om. 

I Almedalen träffade jag liberalen Olle Wästberg, före detta demokratiutredare och nu i public service-utredningen. Han konstate­rade att Alice Bah Kuhnke blivit alltmer ­kritisk till Medieutredningen och utredaren ­Anette Novaks förslag. När kommer de nya presstödspengarna? Ingen vet. Under tiden faller ytterligare några fria röster omkull. 

Före sommaren saknade 68 kommuner en fast och oberoende nyhetsredaktion. Enligt Institutet för Mediestudiers senaste årsbok är var tredje kommun utan egen dagstidning. Om inget händer kommer kanske fler än 70 kommuner i Sverige att sakna lokal valbevakning valåret 2018. 

I Almedalen nämndes den lokala tidningsdöden i en och annan mediedebatt, men blev inget eget ämne. Samma lokala tystnad märks i public service-utredningen. Tilläggsdirektiven kom precis före politikerveckan och handlar om hur ett slags etermedialt ”presstöd” på mer än 8 miljarder kronor årligen till SVT, SR och UR ska användas. Det riktiga presstödet är som sagt drygt en halv miljard. 

På ett ställe i direktiven finns orden ”lokala medier”. Utredningen ska undersöka om public service-företagen ”bör ha i uppdrag att samverka med lokala oberoende medier i syfte att stärka mångfalden av kvalitativa nyhetsmedier”. 

Jag läser flera gånger. Läget är ju att SVT:s gratisnyheter på nätet har lett till skarpa lokala reaktioner. Marknadsstörande, otillbörlig konkurrens pressar redan hårt utsatta kommersiellt finansierade bolag. Bonnier och Schibsted är också kritiska. Vad är tanken? Om samverkan handlar om att public ser­vice gratis ställer sitt material till lokala mediers förfogande så att det blir fullt tillgängligt på deras sajter, då låter det spännande. Men så står det inte. 

Och varför inte ett ord om att public service, med SVT i spetsen, borde öka antalet orter där SVT har redaktionell närvaro? Vidare, varför tar man inte upp frågan om att utlokalisera Rapport eller Aktuellt? Varför inte till Luleå, eller till Göteborg?

Vad är förklaringen till detta undflyende samhällsansvar? Jag har svårt att frigöra mig från tanken att det fortfarande är så att fördomar regerar under den politiskt vällovliga och högtidliga verbala ytan. Dagens Nyheter anses som finare och viktigare än Östgöta Correspondenten. 

Man anar den unkna översittarattityd som förr syntes i begreppet ”returinformation”. Fritt översatt handlar det om så kallad bygde- journalistik som inte har något allmänt intresse. Om någon vrickar foten, vilket alla närmast sörjande har fått veta den muntliga och sociala vägen, blir det i returinformationens namn också en stor nyhet i lokaltidningen med bild på foten, den drabbade och alla nära och kära. Privat och utan allmän relevans.

Jag minns mycket väl boken med titeln ”Anders Persson har vrickat foten”. Året var 1968 och författaren var journalisten Håkan Hansson, som undervisade på dåvarande Journalisthögskolan i Stockholm. Lokaljournalistiken reducerades till banaliteter som alla i lokal­samhället redan kände till. Stämpeln fastnade, och jag kunde själv höra föraktet eka långt in i nutiden när jag som vd deltog i TV4:s styrelsemöten. De fackliga representanterna för SJF och Unionen tog flera gånger upp den påstått dåliga kvaliteten på TV4:s lokala nyhetssändningar. Självklart utan några preciseringar.  Men returinformationen gick tyst som en ängel genom styrelserummet. 

För politiker och andra makthavare som vill vara med och synas i medierna tycks DN:s överlevnad ofta viktigare än några lokaltidningars. Säg DN Debatt så säger det allt om var makten vill ha sina megafoner!

Jag landade under denna sommar i mitt favoritantikvariat i Linköping, på Storgatan. Hittade en gammal bok om Corren från 1988, då tidningen fyllde 150 år. Under sin storhetstid hade ÖC hela 13 lokalredaktioner. Nu ingår Corren i NTM-koncernen, som hittat vägar framåt genom att bland annat slå samman de gamla konkurrenterna ÖC och Norrköpings tidningar. Här ingår i dag ännu fler lokala tidningar från norr till söder. Verksamheten har steg för steg byggts ut med mobilkanaler, webbplatser, radio, lokal-tv och gratistidningar. Man äger tryckerier, distributionsbolag, eventbolag och rent av ett fastighets-bolag. Verksamheten är lönsam. 

NTM:s diversifiering har dock kritiker. Risken är att den publicistiska verksamheten blir alltför beroende av kommersiella aktiviteter, menar man. Återigen är det skillnad på folk och folk. Vem attackerar Bonnier för att de driver ett gigantiskt fastighetsbolag, eller Schibsted för att verksamheten är tungt beroende av köp- och säljsajten Blocket? 

Corren har självfallet utmaningar med tidningsläsare som blir äldre och färre. Lokalredaktioner som stängs.  Annonspengar som går till de utländska jättarna Youtube och Face- book. Corren och andra lokala mediekoncerner skulle behöva samhällets support med det där nya mediestödet. 

Lokala medier skulle behöva se ett konkret investeringsstöd för lokala mediala nysatsningar. Det skulle behövas stimulanser för risktagande där lokala medier kan utveckla de digitala möjligheterna. 

Det behövs fort, för klockan tickar. Om den är fem över tolv kan vara osagt. Men nästa år är det som sagt val till riksdag, kommuner och landsting. Väljarna har rätt att få veta vad ­deras politiker har gjort, både centralt och ­lokalt. Och vad de som står på valsedlarna vill göra de närmaste fyra åren. 

Den lokala tidningsdöden är en fråga om demokratin. Det var ju alla överens om. Eller hur? 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.