Perspektiv

Sveriges svaga tillväxt kräver konstruktiva politiker

Sveriges ekonomi sägs vara urstark, men ur ett historiskt perspektiv är dagens läge svagt. Det finns åtgärder som kan motverka, men det kräver ett politiskt fokus som kanske inte har varit den här valrörelsens främsta kännetecken, skriver ekonomiprofessorn John Hassler

Sverige är ett framgångsrikt land. Under tiden 1870–1970 var tillväxten mätt som BNP per person i Sverige en dryg procentenhet högre än i omvärlden. Det räckte för att vårt land skulle förvandlas från ett jämförelsevis fattigt utvandrarland till ett av världens rikaste. Ihållande tillväxt över längre tid transformerar samhällen. Trots detta handlar den offentliga debatten i liten omfattning om vad som kan göras för att skapa en långsiktigt god och hållbar tillväxt. Om tillväxt diskuteras handlar det oftast om de senaste tillväxtsiffrorna – en sorts politisk kvartalsekonomi. Inte ens då brukar fokus vara på rätt variabel, det vill säga tillväxten i BNP per person – som faktiskt just nu är låg i ett internationellt perspektiv. Enligt officiell statistik från Internationella valutafonden var Sveriges tillväxt i BNP per person lägst i EU förra året. Det rimmar illa med den förhärskande bilden av svensk ekonomi som ”urstark”. 

Mer oroande än tillväxten förra året är att den underliggande tillväxttrenden i Sverige är svag, faktiskt historiskt svag. Man kan mycket grovt dela in Sveriges ekonomiska efterkrigshistoria i fyra episoder. Den första vill jag kalla Den Svenska Modellen 1.0. Faktorer som då bidrog till en hög tillväxt var Saltsjöbadsavtalet, en förhållandevis väl utbildad arbetskraft, framgångsrika företag, en ansvarsfull fackföreningsrörelse och den efterfrågan på svenska varor som återuppbyggnaden av Europa skapade. Under tiden från början av 1950-talet till början av 1970-talet var den genomsnittliga tillväxttakten drygt 3 procent per år.

Därefter följde under 1970- och 1980-talen en sämre episod. Tillväxten blev bara drygt 1 procent per år, vilket var dåligt också i ett internationellt perspektiv, där oljekriser och annat sänkte västvärldens tillväxttakt. 

Jag sommarjobbade i slutet av denna period på LO och frågade dåvarande chefsekonomen P-O Edin vad som orsakade denna svenska kräftgång. Hans svar blev:

Det är enkelt, John – framgång föder dumhet.

Efter en hundraårig framgångssaga blev vi för styva i korken.

Perioden med låg tillväxt avslutades med 1990-talskrisen, som blev en katalysator för en stor omdaning av den svenska ekonomin. Till de viktigaste reformerna hörde ett nytt skattesystem med bredare skattebaser och rimligare marginalskatter, ett stabilt pensionssystem, en förändrad lönebildning där exportindustrin blev löneledande, en oberoende riksbank och ett nytt sätt att fastställa statens budget där budgetsaldot bestämdes först, i stället för att som tidigare bli en residual efter att alla utgifter och inkomster förhandlats fram. Liksom Den Svenska Modellen 1.0 lyckades man få en bred acceptans för reformerna över partigränser och hos både löntagare och arbetsgivare. Det var inte lätt, men alla insåg att det var en förutsättning för hållbara reformer. Den Svenska Modellen 2.0 blev kompatibel med såväl borgerlighetens som socialdemokratins politiska ambitioner.

Den tredje episoden avslutades också med en kris – finanskrisen, som mycket tack vare 1990-talsreformerna dock inte drabbade Sverige så hårt som många andra länder. 

Vi är nu i den fjärde episoden som, om vi inkluderar prognosen för kommande mandatperiod, ger oss en tillväxt i BNP per person på bara 0,9 procent per år. 

Tillväxtprognoserna för flertalet utvecklade länder är lägre än tidigare. USA-ekonomen Robert Gordon hävdar till och med att alla revolutionerade tekniska landvinningar som är möjliga att uppfinna redan är uppfunna. En annan USA-ekonom, Charles Jones, har med sina kollegor visat att det går åt allt större forskningsresurser för att upprätthålla en god tillväxt. Andelen av arbetskraften som ägnar sig åt forskning och utveckling har successivt ökat, men kan inte fortsätta att öka hur länge som helst. Därav skulle följa att produktiviteten och därmed BNP per person måste växa långsammare framöver. 

Jag tror att den slutsatsen är alldeles för negativ. För det första kan det globala antalet personer som jobbar med forskning och utveckling fortsätta att öka snabbt genom att Kina, Indien och Afrika integreras i den moderna ekonomin. Den tekniska utvecklingen där sprider sig över världen och kommer även västvärlden till del. För det andra har förutsägelsen ”allt är redan uppfunnet” systematiskt visat sig vara felaktig under mycket lång tid.

Den globala tekniska utvecklingen påverkar alla länder. Går den snabbt kan enskilda länder också lättare växa snabbt, och tvärtom. Ett litet land som Sverige kan inte påverka den globala tekniktrenden. Det betyder inte att vad vi gör i Sverige är betydelselöst. Tvärtom visar historien att enskilda länder kan stiga i välståndsligan, men också falla. Detta gäller även Sverige, som lyckades bryta fallet i BNP per person i jämförelse med andra västländer för att efter reformerna på 1990-talet återigen växa snabbare än dessa. Framöver säger dock prognoserna att vi i bästa fall kommer att få en lika (låg) tillväxt som jämförbara västländer. 

Jag tror att vi skulle kunna prestera bättre. Här är några punkter: 

  • Utbildningsystemet måste förbättras. Detta är den viktigaste faktorn för en god långsiktig tillväxt. Kvaliteten i utbildningen kan och måste bli bättre på alla nivåer i vårt utbildningssystem, inklusive vidareutbildning utanför reguljära skolor och universitet. Att mäta och jämföra är viktigt men inte allt. Pisatest och nationella prov behövs men säger inte allt om utbildningskvalitet. 
  • Integrationen av nya svenskar måste bli bättre och snabbare. Sverige har en internationellt sett hög befolkningstillväxt, bland annat genom invandring. Detta ställer särskilda krav på arbetsmarknadens funktionssätt, skolans utformning och bostadspolitiken. Här måste vi bli bättre, men att lösningen på Sveriges tillväxtproblem skulle vara att stänga gränserna är nonsens.
  • Skattesystemet måste reformeras för att inte bli en hämsko på tillväxten utan på ett effektivt och rättvist sätt dra in de resurser som behövs i offentliga sektorn. Enkelt uttryckt bör skattesatserna på arbetsinkomster konvergera nedåt och skattesatserna på kapitalinkomster uppåt. Inte minst de stora demografiska utmaningarna som SKL pekat på gör detta nödvändigt.
  • Bostadsmarknaden måste fås att fungera. Centralt är att avskaffa hyresregleringen, förenkla regelverk och förbättra konkurrensen i byggsektorn så att de internationellt sett extremt höga byggkostnaderna kommer ned. 

Inga av dessa punkter är lätta att åtgärda, inte minst eftersom det krävs att reformerna sammantaget är acceptabla för såväl vänster som borgerliga intressen. Inte heller kan en Svensk Modell 3.0 bli hållbar om flertalet av de medborgare som nu röstar på Sverigedemokraterna upplever sig överkörda. För att det ska fungera måste den politiska diskussionen framöver blir mindre grälsjuk, mer konstruktiv och inte fokuserad på kortsiktiga politiska vinster. 

Valrörelsen och talet om det ”urstarka” Sverige gör mig tyvärr inte så optimistisk. Kanske behövs det som på 1990-talet en djup kris för att saker ska hända. 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.