Svensk mat på offentliga fat – rätt för klimatet

Förtroendet för svenska bönder är högt och ökande, men fortfarande är drygt hälften av det kött som serveras på de offentliga mattallrikarna importerat. För att inte tala om osten. Bonden Anette Gustawson vill se en ambitionshöjning från det offentliga.

Jag är en av Sveriges mjölkbönder. Nästan varje morgon ringer väckarklockan 05.30. Jag tar mig ur sängen, får på mig kläderna och inom kort är jag på väg ut genom dörren. När jag befinner mig i våra betesmarker någonstans mellan huset och ladugården vaknar jag till ordentligt. Då blir det så verkligt, då blir det så uppenbart. Jag tänker: ”Wow, det här är faktiskt mitt liv!”  

Jag och min man har vigt våra liv åt att ta hand om djuren och naturen så bra som vi bara kan. Vår gård omringas av marker som betats av mular sedan urminnes tider. Det är marker som har brukats och producerat mat sedan tidigt 1100-tal, troligtvis ännu tidigare, enligt gamla böcker. Statare, torpare och bönder har tillsammans jobbat hårt för att skapa- bördiga åkrar som det kunde produceras mat på. Nu är det vår tur att förvalta och så småningom lämna över till nästa generation.  

När jag ser mig omkring där jag går till ladugården den här tidiga morgonen har jag svårt att förstå att kossan väldigt ofta utmålas som klimat- och miljöbov. Hon är ju precis dess motsats. Till och med WWF och Naturvårdsverket hävdar att vi har för få betande djur i Sverige för att kunna uppnå våra miljö-mål, som rikt växt- och djurliv.

Hos oss frodas fågel- och insektslivet: fåglarna väcker oss tidiga sommarmorgnar med sitt fantastiska kvitter, tranorna tutar i skyn under sensommarkvällar, tofsviporna far runt och försöker avleda uppmärksamheten så att jag inte ska trampa på deras bon på marken i beteshagen. Emellanåt är det som en ren vildmarkssafari – fåglar, harar, rådjur och rävar. Allt detta just för att vi här på gården har mjölkkor. 

Det varierade landskap som mjölkproduktionen ger är förutsättningen för många arters överlevnad – arter som ingår i vårt ekosystem. Att våra gräsytor och hagmarker även fungerar som kolsänkor, det vill säga att de binder in kol vilket är positivt för klimatet, hör man väldigt sällan i debatten. I Sverige finns väldigt mycket av just den här sortens marker, men de kräver underhåll, av betande djur eller genom att gräset skördas som vinterfoder.  

Mjölk från Sverige är dessutom den mest klimatsmarta drycken med hänsyn till näringsinnehållet. Köttet som kommer från Sverige är ett tryggt val för konsumenten – både ur klimat-, miljö- och hälsosynpunkt.  

Detta har många svenskar äntligen börjat förstå. Aldrig förr har förtroendet för den svenska bonden varit högre, nio av tio har mycket eller ganska stort förtroende för att lantbrukarna i Sverige producerar bra mat. Detta visar en färsk undersökning av undersökningsföretaget Ipsos, på uppdrag av Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Resultatet gör mig som bonde om möjligt ännu stoltare än vad jag redan är. Jag vet att vi gör ett grymt bra jobb, jag ser det varje dag.

2013 blev våra två söner beviljade svensk mat som särkost på deras skola. Det tog en stunds kämpande från vår sida. Egentligen är det inte klokt att svensk mat ses som särkost, men så var det.
Vi som lantbrukare och föräldrar accepterade helt enkelt inte att våra barn serverades mat som producerats på sätt som vi själva skulle bli polisanmälda för. Vi som tar hand om våra djur och marker efter hårda lagar och regler vill förstås också att dessa trygga och justa råvaror hamnar på barnens tallrikar. Beslutet om särkost medförde riksdebatt, och frågan hamnade högt upp
på den politiska agendan.  

Med det här i åtanke, samt konsumenternas stöd, är det svårt att som bonde inte känna stor besvikelse när utvecklingen inte går fortare. Så var det till exempel när jag i våras tog del av en sammanställning från LRF. En rapport för den så kallade animaliedelen (det vill säga kött, mejeri och fågel) visade förvisso att trenden är svagt positiv, men fortfarande är drygt hälften av det kött som serveras på de offentliga mattallrikarna importerat. 

Vad gäller fågel så har det skett positiva framsteg, oberedd fågel är till cirka 82 procent svensk. Men det är ju inte krångligare att köpa in svenskt kött än vad det är att köpa in svensk fågel?

Ostgruppen är en katastrof, den svenskproducerade andelen har sjunkit från en redan innan mycket låg nivå till futtiga 29 procent. Det går åt cirka tio liter mjölk för att göra ett kilo ost. Så många liter utländsk mjölk väller alltså in i landet i form av ost. En produkt som vi dessutom är otroligt duktiga på att tillverka själva i Sverige, ost som också innehåller betydligt mindre salt än den importerade.  

Varför blir det så här? Varför sker det inte en mer revolutionerande förändring? En anledning är troligen att det har ansetts krångligt att upphandla livsmedel. Ansvariga har haft ett ”nutänk” där det enda viktiga har varit att maten ska vara billig. Men, nu är det inte längre några problem att höja andelen svenskt i köken. Upphandlingsmyndigheten har specificerat vilka krav den önskar att kommunerna och landstinget ska ställa i dessa avseenden, vilket förenklar processen. 

Fortfarande är det avgörande att de som beslutar om inköp av mat till det offentliga har en vilja och en förståelse för fördelarna med att köpa svenskt. Det är också viktigt att kommuner och landsting har en kostpolicy som fortsätter att gälla efter maktskifte.  

Maten på tallriken är så mycket mer än bara maten på tallriken. Den som serverar en måltid gjord på svenska råvaror gör en god handling vad gäller både klimat och miljö. Handlingen bidrar dessutom till fler arbetstillfällen och en bättre nationalekonomi. De gröna näringarna omsätter hela 143 miljarder kronor per år, det är 3,6 procent av landets bruttonationalprodukt. Och det stannar inte där, fördelarna är fler.

Med svensk mat på tallriken minskar risken för antibiotikaresistens då vi i Sverige använder absolut minst antibiotika till livsmedelsproducerande djur i EU. 

Inhemsk matproduktion bidrar också till att öka försörjningsgraden av livsmedel i landet, vilket är avgörande i händelse av en kris. I dag klarar vi max två veckor med stängda gränser, sedan är maten slut. En sådan ordning är högst oansvarig. Dessutom: en mattallrik baserad på svenska råvaror behöver heller inte bli dyrare, det gäller bara att de som kom-ponerar matsedeln besitter kunskap och lite fantasi.  

Jorden har vi ärvt och den ska vi förvalta på bästa sätt. Tar vi hand om den så ger den oss otroliga skördar, den ger oss både vegetabilier, kött och mjölk. Kan jag som bonde leva upp till de här lagarna är det inte mer än rätt att de följs hela vägen – från jorden till konsumentens mage. 

Kommuner och landsting har ett ansvar, och jag hoppas att de ska föregå med gott exempel och visa i vilken riktning de vill att medborgarna ska gå. Viktigt att komma ihåg är att det måste heller inte köpas lokalproducerat. Så länge det köps svenskt gynnas även den lokala bonden.  

 

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.